Blind-date med 15 bloggvänner!

Stockholm, den vita fläcken på min världskarta!

Jag hittar bättre i München, Kairo eller Jerusalem. Eller Piteå.

Jag brukar hävda att jag är allergisk mot vår huvudstad, detta eftersom jag besökt den tre gånger, och fått magknip alla gångerna.

Dock inte sist, för åtta år sedan, men då var jag istället höggravid. Och försökte springa till närmaste skydd när det började ösregna under vårt besök på Skansen.

Så magknip - jo, förresten. Det kan man kalla det, även den gången!



Men nu åkte vi upp på BLOGGTRÄFF!!!



Vi skulle äntligen få möta er som jag bara känner via bloggosfären.
Hur skulle ni se ut? Jag försökte föreställa mig...

Mycket snyggare och fräckare än vi, förstås.

Så vackra hem som ni alla har, så hade jag förväntat mig någonting ouppnåeligt perfekt; fotomodellssnygga, svala människor á lá inredningsreportage (de där vackra skuggorna som skymtar förbi med en skål gula citroner på väg mot den stylade altanen. Ni vet?)

Klassens trendigaste tjejer skrämde alltid livet ur mig.
Jag var livrädd även denna gång.

Men ÅÅÅH, vad lättad jag blev när ni var snälla och söta och alldeles, alldeles... NORMALA!!!

Vilken värme, vilka personligheter, vilka individuella, glada och kreativa SYSTRAR man fick träffa!

Gud, så skönt... Jag pallar inte att vara trendig mer än max en timma, sedan är jag alldeles utpumpad. Och då brukar jag börja säga provocerande, OTRENDIGA saker, för att hävda min rätt att vara JAG.

I det här gänget behövde jag inte det!.

Jag hade inte ens fixat naglarna.
Jag övervägde att göra det, men tänkte att alla dessa målande, grävande, snickrande och pysslande systrar kan väl inte heller ha perfekta naglar?
Alltså fick det vara. Vi anlände redan på fredagkvällen.

Eftersom ingen hade kommit ännu, gick vi upp bakom hotellet, upp på Söder för en kvällspromenad och lite frossande i det gemensamma intresset: HOUSE-SPOTTING.
Alltså inte att vi spottar på hus, utan vi kollar byggnadsdetaljer, fotograferar, drömmer och förundras över att man kan BO i sådana här vackra hus, och vilka är det som faktiskt GÖR det?

Siffrorna ovanför dörrarna var så vackert och snirkligt skrivna:Vem eller vilka döljer sig bakom de vackra gamla portarna och planken?

Och har de vett att uppskatta sitt boende?

Jag hade mer än gärna släpat hem ved, stickat raggsockar och tejpat fönstren inför vintern om jag fått bo så här... Det var gråmulet när vi passerade Katarina Kyrka i kvällningen.
Efteråt var vi lite frusna, och gick till hotellrummet och såg en Almodovar-film om två kvinnor som låg i koma. Upplyftande?
Ja, eller hur... :(

Fast fascinerande ändå på något vis, hemma har vi ju inte TV... Frukost på hotellet.

Var är dom? Hur ser dom ut?
Huva, det var så att man tappade matlusten av nervositet.
Inte mannen förstås, han åt med god aptit och räknade t.o.m. sina baconskivor.

Så plötsligt var dom där!!!

Ett gäng med skrattande, pratande, bubblande tjejer som det inte alls gick att vara rädd för!!!
Tillsammans gick vi sedan till café Kafferepet på Klarabergsgatan, för att sammanstråla med de övriga kvitter-tipporna... T.o.m. Montebello-Malin hade tagit sig dit, med det onda benet och allt! Du är tuff du, tjejen!

Efter en fika med presentation och frågetävling, anförda av arrangörerna, super-rara Annie och Flisan (med finfina priser att vinna, hurra!) drog vi ned till Gamla Sta´n för lite strosande och shopping.


På vägen dit slank vi även in i butiken American Classic, i passagen vid Sergels torg.

Här kunde jag ju ha länkat till dem, men eftersom butiken betackar sig för reklam från bloggvärlden (bland annat blev det tvärt nej när vi ville fotografera), så antar jag att deras reklambudget är enorm.

Så visst, visst, vi måste ju inte...



Gamla sta´n är en stor upplevelse för oss husnördar.
Putsade fasader, spröjsade fönster, *dreggel, dreggel*...Jag har fotograferat varenda gränd.
Mannen är förstående, som tur är.

"Skall du inte fotografera den här också???" hördes hans glada tillrop... Puss, älskling! Jag gillar dig, det vet du!!!



Vi hade bokat ett långbord på Restaurang Cattelin på Storkyrkobrinken.

Till denna lokal, som tidigare hyst ett hovkonditori, kom en gång på 1920-talet den fransk-belgiska kocken Jules Claude Cattelin.
Spännande historier finns att läsa på Cattelins hemsida, både om restaurangen och om Gamla Stan´s historia!

(Rana, det lilla yrvädret, får vi sätta en avancerad larmanordning på om vi dristar oss dit igen. Alternativt en sådan där barnvagnssele.
Jag säger inte mer.
Läs på hennes blogg!)

Detta är kristallkronan som ingen av oss fick plats med i handväskan, därför hängde den kvar när vi gick... :-)Vi njöt av en saftig, välsmakande plankstek.
Och efteråt vankades det kaffe med grädde och Baileys.
(eller var det Kahlua? Eller Grand Marnier? Eller... ÄH, strunt samma, rackarns gott var det i alla fall!!!) Vi satt så länge på Cattelin och kacklade, att vi nästan missade dagens huvudmål - utställningen "Prerafaeliterna" på Nationalmuseum!
(Här är en kul bild - SLOTTET, som jag tog för att visa för ungarna därhemma.


Det här kortet blev så läskigt grått och mörkt och tråkigt, att jag drog upp mättnaden lite i bildbehandlingsprogrammet.
Och VIPS så blev slottets fasad som målad med akvarellfärger!

Det är alltså inte Bloggtjejer AB som varit framme. Vi målar förresten mest vitt...)

Så femtio minuter innan stängning rusade vi alltså in, femton galna bloggare som drog som en stormvind igenom hallarna med kameran i högsta hugg...

"Prerafaeliterna - bra! Då drar vi skulpturhallen **klick, klick** , och sedan... KOLLA! Damen med slöjan!!! **klick, klick, klick**..."

Så där höll vi på, tills de fick SPARKA ut oss. Alexander Roslin, en favvis (**klick, klick**).

Mannen, försjunken i beundran och hänförelse... ... över skulpturens vackra och exakta detaljer (**klick, klick**)

Vilket LJUS!

(**klick, klick**)

Nedan ser vi Carl Larssons målning "Midvinterblot", som målades just för den platsen där den nu hänger, i Nationalmuseums trapphall.

Men den refuserades 1916, och kom inte upp här förrän 1997.

Stackars Carl, vad han måste ha deppat...

Han uttalade sig efter nederlaget på följande vis:

"Midvinterblotets" öde knäckte mig!

Med dov vrede erkänner jag detta.
Och dock var det nog det bästa som skedde, ty nu säger mig min intuition - igen! - att denna målning
med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats..."

Månntro ler han nu i sin himmel?

"HAHA, JAG FICK RÄTT TILL SLUT!!!"

Grattis, Calle. Den är fin. Verkligen.

(**klick, klick**).

Efter denna späckade dag skulle vi till hotellet och vila.
Trodde jag. VILA? VADDÅ? VI??? Nehej, då skulle mannen ut och gå igen...

Bakom hotellet hittade vi huset på Urvädersgränd 3, där Carl Michael Bellman bodde under den period då han plitade ned "Fredmans Epistlar".
Vi hade önskat oss en liten rundvandring även inuti, eftersom huset förvaltas av sällskapet Par Bricole, alltså mannens s.k. "gubbdagis"...

Men in kom vi INTE. Suck, nåja. Här är jag på trappan.
Kvällen gick i andlighetens tecken.
Vi satte oss i hotellets restaurang, och hamnade av misstag mitt i en frikyrklig tillställning.
Innan kvällen var slut hade vi sjungit allt ifrån "Hej, fisk och skaldjur" till "Pärleporten"...
Det är alldeles sant!


Om någon skulle tvivla på sanningshalten kan jag meddela att Annie har FILMAT mig och Willewira, och vi kunde då varenda vers, så dé så!!!





Jag konstaterade lite roat frampå nattkröken, att vi inte ALLS pratat om inredning under träffen!
Men om nästan ALLT annat i livet som är värt att nämna.


Det är långt ifrån allt som kommer fram på bloggen, SÅ självutlämnande är man inte.
Så nu hade vi chansen, under en enda flyktig kväll, att intervjua varandra om helt andra saker än grundfärg, loppisar och schabloner...

Tårfyllt farväl.

Söndagen hade vi för oss själva...

Efter en "lätt" frukost (då mannen klämde i sig 33 baconskivor med äggröra. TRETTIOTRE!!!) gick vi ut i det strålande vädret.


Vi var lätt utmattade i både kropp och själ efter lördagen, så vi valde att strosa lugnt igenom Gamla Stans vindlande gränder.
(Kom också på att vi missade den dramatiserade SPÖKVANDRINGEN som hölls på lördagskvällen, den hade jag gärna varit med på! Blod, pest och gengångare, HEHEHEHE...) Vi satte oss en stund vid Svenska Akademien, ringde hem och kollade om barnen saknade oss (svar: "njaaa"), strosade lite till, och hittade en leksaksloppis där vi köpte lite småpryttlar till ungarna. Perfekt!
För vad är väl en T-shirt med "STOCKHOLM" tryckt på magen, när man kan få en stor helikopter i grön plast med tio gubbar och en gorilla för samma pris...?Plötsligt trillade vi rakt på vaktavlösningen vid slottet.
Wow, nu var vi ju riktiga turister, som alla andra där på borggården!!!
Titta, här kommer de.
Söta små pojkar, kunde nästan varit ens egen son (AAAH! ÅLDERSNOJA!!!)

Sedan sjönk vi ned på Engelens uteservering, med en kopp kaffe och goda tillbehör.

En helg går så fort när man har roligt, och snart satt vi på tåget mot västkusten.

Därhemma väntade en överraskning - syrénbersån, som stod i full blom.

Den är ju relativt nyplanterad, och vi har ojat oss länge över den klena tillväxten... Men nu tror jag att vi kan andas ut!

Och mitt i ringen står blomstergudinnan Flora, vår symbol...

STORT TACK för en jättetrevlig helg, till alla er som var med:

Flisan – Lilla Flisans hus

Annie - Annalunda

Rana – Ranas horisont

Willewira – Mor Karins täppa

Eva Linnéa – Häxor & Änglar

Viola – Violas romantiska hem

Marie – Nostalgi & Romantik

Malin – Montebello möbler

Anna - Mjölk, puder & aska

Annica – Home No 1

Annette - Hallongränd 4

Marie - Classic style in city

(Malin, här har jag praktiserat lite synestesi, du förstår vad jag menar, hihi...!)

Vi saknar er redan *snyft*!

MÅNGA, MÅNGA VARMA KRAMAR

från:

Annette

("bärhjälpen" hälsar!)

I rätt miljö...

Bra miljöbilder kan vara det lilla extra som krävs, för att få mig att flippa ur och sukta efter KLÄDER.

Jag köper inte kläder så ofta, det måste kännas helt rätt.
.
Vissa säsonger är modet helt uppåt väggarna, och då köper jag INGET, för någon modeslav är jag inte.
Tycker jag att rådande mode är "jag", så laddar jag istället!
Sedan använder jag paltorna tills de är bortom all räddning...

"Amish Cotton Dress".

Bara namnet är förföriskt.
Det är lite Madicken över hela scenen, eller hur?

Baktill kan man knäppa upp skörtet med en knapp, eller låta den hänga ned.


Urringningen är magnifikt välformad, särskilt med den här spetskantade toppen under.

OK - JAG KÖPTE DEN!

(Klänningen kommer från NOA NOA, och finns i webshoppen hos Madame Petite, där jag även lånat de fina bilderna).
.
För att lugna min kära far, som oroar sig för dotterns utsvävande shoppingvanor:
Jag köpte ENDAST klänningen, och INTE en tjugo-trettio inredningsartiklar som KUNDE ha slunkit med på samma gång!
Visst var jag duktig?
Visst har jag ett visst mått av självdisciplin...?
Va?
Eller...? : )
.
.

Hur är det förresten ute i blogg-stugorna,

visst är det några av er som liksom jag laddar för

bloggträffen i Stockholm?

.
Själv fick jag plötsligt ledigt den dagen, så istället för en trött och grinig "Flora", så kommer en utsövd och sällskaplig sådan att anlända till hufvudstaden.
.
Äldsta dottern kräktes i förrgår (ja, jag vet, mer information än ni hade bett om), och jag skrek:
"NEEEJ! Jag som skall på BLOGGTRÄFF!!!"
.
Man vet ju hur sån´t där kan gå runt, runt, som en eländeskarusell i VECKOR. Jag gjorde snabbt upp en krisplan:
.
1) Barnen sjuka, vi friska: = ingen vill ta hand om dem = jag åker själv till Stockholm.
2) Barnen sjuka, vi sjuka: helkört.
3) Barnen friska, vi sjuka: mardrömsscenario.
4) Barnen och mannen friska, jag sjuk: ingen av oss åker. Så det så!!!
5) Barnen och jag friska, mannen sjuk: jag kör barnen till svärmor och mörkar sanningen (han kan ju ha ätit något olämpligt). Sedan åker jag själv.
.
Som tur var: falskt alarm, hon blev snabbt bättre och ingen annan i familjen har behövt låna kräkbaljan heller, peppar-peppar...

.

Vårhälsningar och...

Fullt ös!

Googles översättningstjänst är, som Flisan skriver, "inte så värst bra, men ganska rolig"...

Jag översatte en av mina bloggsidor häromdagen.
Så här kunde den engelska översättningen te sig:

"Fullt ös!" = "Fully island!"
"Vi har bergvärme i huset" = "We rock the house".

Det var bara två exempel, jag lovar - man kvider av skratt!
Skippa TV:n och testa detta en kväll, gärna efter ett glas vin på fredagen.
Garanterat licensfritt (än så länge) och otroligt underhållande...

Här har det varit bloggtystnad, men av ett behjärtansvärt skäl:
jag har intensiv-pysslat med liv och lust, och vem hinner blogga då???

Mitt gamla fina örngott, som tidigare prydde en kudde i vita soffan, fick en stor reva om ni kommer ihåg.
Det är nu förvandlat till en strut.
Lååång och smal blev den, men jag gillar den!

Jag behövde vliesline för att få struten lite stabilare, men fick istället ett ark med vliesofix av kära vännen Marie.

Vliesofix är klistrigt på båda sidor, och är jättebra om man exempelvis vill stryka fast ett gammalt monogram på en lampskärm eller något, utan att behöva sy.

Ersätter textillim, m.a.o.

Men det är tungan rätt i mun som gäller när man stryker, för det rackarns vliesofixet klistrar fast sig ÖVERALLT!

Man kan säga så här: det är tur att jag har en butik, där jag säljer strykbrädesöverdrag... :-)

En gammal tvättbräda som sett sina bättre dagar...

...fick en lätt dusch av matt, vit sprayfärg och får nu bli solskydd i söderfönstret.

Pellisarna brukar inte trivas i solgasset, men nu kanske de blir lite gladare.

Jag vet att jag har ytterligare en tvättbräda någonstans, så det blir nog ett par så småningom! I butiken har vi skapat högtidlig stämning med alla MADONNOR som tagit plats på hyllor och golv!

Den största är en meter hög:

Här har burits Madonnor upp och ned för sluttningen, mellan hemmet och butiken.

Grannarna måste tro att vi bildar en sekt eller något!

Men jag har svårt att välja.

Skall jag ha en stor eller liten?

Vit eller sten?

Allihop...?

Jag som är ganska Madonna-lös sedan tidigare, behöver ju verkligen en rejäl "skydds-tant" (som någons barn så rart kallade dessa).

Hittills är det bara denna som funnit sin självklara plats, på hyllan under den vitmålade piedestalen:

Hon passade in direkt!

Visst är hon vacker där i solnedgångens sista strålar?

De andra får jag nog fundera på.

Så är det ofta när man har en butik.

Man beställer såklart varor som man själv skulle kunna tänka sig att äga.

Men när man väl står där och packar upp, så räcker det på något vis att glädjas åt sakerna i butiken.

Jag vill INTE bli en sådan där gammal originell tant som har en butik där ingenting är till salu...(hihi, jag har varit i sådana butiker, det är lite kul!)

Fyller man på i ena änden, så måste man
tömma ut i den andra...!
(Gammalt
djungelordspråk)

16 kassar till Röda Korset! Ute i vår så kallade trädgård blommar våra nyplanterade äppelträd för första gången.

Nu vill vi gärna se lite frukt också!!!

Mina urnor (40-årspresenterna!) är åter fyllda med rhododendronbuskar, som övervintrat i vårt pumphus.

Jag skulle vilja ha något frosttåligt i dem året runt,

kanske sockertoppsgranar eller något liknande.

Så buskarna kanske ändå får komma ned i jorden så småningom. MÖBELPROJEKT No 1:

Barnen har länge behövt en byrå för underkläder och strumpor.

Förstahandsvalet här i huset är ju alltid en gammal möbel, men äldre byråer är oftast hopplösa att öppna för små barn.

Och lådor som kärvar har en tendens att aldrig bli stängda...

Denna var dekorerad med lite väl mycket Carpati-fluff, men praktisk i övrigt.

Jag fick den till skänks av den stackars tjejen som råkade dra sönder ena beslaget när jag var där för att titta på den.

För skams skull erbjöd jag henne ändå en tvåhundring för den, och byrån blev min!

Då ingick även en spegel, som nu fått flytta hem till Marie. "Skålhandtag", var min första tanke. Lite renare linjer.

Men ack! IKEA har slutat med den modellen som jag hade tänkt mig!

Har hänt förr.

Ofta. Men så fick jag fick lite idéer om runda beslag, när jag kikade in hos Lantlifs-Anette.

Hon har precis gjort i ordning en byrå där de runda beslagen framträder väldigt tydligt - jättefint!

Eftersom den här byrån redan HAR runda beslag, så beslöt jag att måla över "snirklet" och hela byrån med för den delen, med halvmatt lackfärg i den ljusgrå NCS-nyansen 1502Y.

Lådorna märkte jag upp med siffror, ujuj så svårt på frihand!

Men nu kan ungarna se vilken låda som är vilken.

...Och så på med beslagen igen!

Jag vände den mest oxiderade sidan utåt.

Återstår bara att laga beslaget och släpa upp åbäket till övervåningen och in i barnkammaren (*pust*)...

MÖBELPROJEKT No 2:

Månbordet fanns på Blocket, fast inte nästgårds precis, utan hos Jämtlands auktionsbyrås butik "Loppis på Gården"......Närmare bestämt på FRÖSÖN, vilket har fått mig att oavbrutet nynna på "intåg i sommarhagen", och stilla önska att bordet en gång har stått i Wilhelm Peterson-Bergers hem... ...HÄR!

Haha, det kan jag ju drömma om!

Men eftersom kompositören ifråga tillhör mina absoluta favoriter, så tänker jag fortsätta att låtsas... Åter till månbordet.

Jag BEHÖVDE definitivt inget månbord, utom möjligen för min själsliga ro.

Jag var ute efter de där 1800-tals-klumparna på benen.

De får mig att liksom kvida av materiell lidelse.

MÅSTE HA!!!

Det är ett alldeles komplett bord, med två halvor och en nytillverkad iläggsskiva med jättesmarta spännen som man hakar i.

Så burken med 1502Y plockades fram igen, och så blev bordet ljust, ljust grått och alldeles underbart!

Den bruna färgen var INTE original vill jag påpeka, för då hade jag inte målat om det. Ingen given plats har det heller, men en halva får bli läxläsnings-bord i köket så länge.

Så får vi se sedan.

De tygklädda korgarna med monogram fick jag av vännen Marie härom dagen, att användas vid alla de jättestora partaj som man anordnar som småbarnsförälder (inte).

"Men VAD är det som sticker upp där i fönstret?" undrar ni kanske?

Hrm... den här skulle jag målat vit, men jag var rädd att förstöra ansiktsuttrycken på den lille ängla-brodern som rider på Horn-Per-brorsans rygg...

Han har tappat en vinge. Men jag tänker fixa det.

Tolkningen av symboliken här går isär, beroende på vem betraktaren är...

Roligt ser de i alla fall ut att ha, de där två! De franska glasen från Rue Déco har texten "Amour" (kärlek) på en sida och "Bonheur" (lycka) på den andra.

Underbart vackra med några sommarblommor i, eller på gästens nattduksbord.

Jag har haft dem länge i butiken nu, men jag tror inte att mina kunder är så bra på franska...

Jag behöver bli bättre på att behovsanalysera, helt klart.

Men vad gör man, när man ständigt ramlar på nya möbel-förälskelser???

Det kanske kan bli blogg-bord, att ha datorn på, så att man samtidigt kan titta ut på ogräset i backen? Och fruktskålen har ju aldrig haft någon vettig plats... HALLEN är så gott som färdigmålad, det bruna nedtill har ersatts av vitt/grått och jag har lyckats pilla dit bröstlisten.

(Här skulle jag ha haft en riktigt skrämmande "före"-bild, men den är bortslarvad någonstans i datorn. Puts väck.

Tur för er.

Ni hade drömt mardrömmar om leriga överdragsbyxor i flera veckor, jag lovar.

Det får vara någon måtta på vardagsrealismen.)

Detta är alltså vår hall, i den bästa av världar.

Men eftersom detta inte ÄR den bästa av världar, så såg den bara ut såhär i ca en kvart, vilket är den tid det tog att ta korten.

Nu ser den ut som vanligt igen.

Belamrad!

På bilden ser detta ser lite grand ut som ett rum i ett dockskåp.

Inte en pryl för mycket, en enda kappa hänger under hatthyllan, mer som en symbol.

Det är väl det som är så inspirerande med dockskåp - där ligger inga leriga byxor på golvet...

Nu börjar också nedräkningen inför bloggträffen i Stockholm nästa helg.

Tänk att jag faktiskt åker tåg i trettio mil, för att träffa bloggtjejer jag aldrig talat med "IRL" (de flesta har jag ju faktiskt inte ens sett på bild???!).

Helknäppt, men ack så roligt!

Ha det fint allesammans!