Stadsvandring

En kylig eftermiddag i förra veckan kom vi på att våra barn så gott som aldrig besökt Göteborg. Hur långt det är dit? 20 minuter med bil! Hur svårt kan det vara?

Ganska svårt. Vi älskar verkligen staden, men med barn verkar det alltid så opraktiskt att det oftast aldrig blir av. Istället hamnar man på ett köpcentra som har ett bollhav.

Så vi bestämde att nu skulle barnen äntligen få sig lite city-kultur till livs! Vi drog på dem praktiska kläder, lastade in dem i bilen och drog till sta´n framåt eftermiddagen.

Första anhalten: en promenad igenom trädgårdsföreningens nästan folktomma park, för ett besök i PALMHUSET.

Palmhuset är byggt 1878 och är 1000 m2 stort. Förebilden är Crystal Palace i London. Här finns kryddor, fruktträd, näckrosor, kamelior… Förutom palmerna då, förstås!

Här var vi nästan ensamma. Vilken frid! Och barnen gillade det. Det påminde om växthuset i Harry Potter-dataspelet…

De fick bl.a. se att det INTE hänger korkar i korkekens krona…

Vi stressade verkligen av, och barnen roade sig själva. De hittade ett klätterträd på väg ut ur parken, en gammal pil, som de erövrade medan mörkret föll över staden.

Och vi lät dem klättra. Varför har man alltid så bråttom? “Skynda er nu, vi måste gå!” Om man låter ungarna bestämma takten så blir det inte så. De tar tid på sig att upptäcka.

Vi strosade upp emot NK, för att ta del av årets julskyltning på temat “Snödrottningen”, en visuell orgie med ljud och musik. Julstämningen infann sig nästan genast! Här tittade vi länge, ända tills de första regndropparna började falla.

Då gick vi upp till anrika BUTTERICK´S, butiken som barnen bara hört talas om men aldrig besökt… Här är proppfullt med skämt- och maskeradartiklar i två våningar. Gissa om DET var populärt???

Själv lyckades jag smuggla ut ett otroligt välgjort tomteskägg, utan att de märkte något. Det krävs tyngre och tyngre artilleri om de skall fortsätta att låta sig luras!

Avslutningsvis parkerade vi oss på CAFÉ VANILJ, med varsin jättestor kokosboll och varm choklad med vispgrädde.

För er som hängt med i veckans debatt: “Är det OK eller inte att ta med barnen på café?” Ja, det skall vara OK. Om de uppför sig. Hur skall de annars kunna lära sig, om de aldrig får träna IRL?

(Och det där med uppförandet gäller alla. Skräninga, högljudda tonåringar med coola mobilsignaler går m.a.o. bort…)

Ingen körde ut oss. Barnen var storögda och andäktiga. Vi var avstressade. Vi körde hem igen INNAN de hunnit bli trötta och griniga.

Vi har visat dem världen. Och fått se vår stad på nytt igenom deras ögon.

Sensmoral: “Släpp julstressen och gör någonting kul tillsammans. Det behöver inte vara påkostat, men något utöver det vanliga.” Det är värt det, jag lovar!

Ha en fin fortsättning på helgen!

KRAMAR:

Annette

Nödvändiga skyltar (och tankar kring skolgymnastikens vedermödor...)

I förra inlägget luftade jag min vurm för sedelärande skyltar á lá sekelskifte...

Av en slump stötte jag på några av de mest underbara jag någonsin sett! Man kan beställa dem från Nacka Byggnadsvård.

Denna skall snart hängas upp på gästtoan här hemma:

En autentisk text från det elektriska ljusets barndom!

Jag har visat den på bild förut, i det här inlägget, från Café Skrädderiet i Kinna.

Men då trodde jag faktiskt att den VAR riktigt gammal.

15 x 10 cm, 175:-

"Spottning på golfvet":
15 x 4 cm, 145:-

"Bud och poliser" (...?):

20 x 8 cm, 175:-

"Medhavd spirituosa"... nej, denna hoppar jag nog över.

Ingen har behövt medföra egen spirituosa till det här huset!

Men den är kul. Årets julklapp?

12 x 7,5 cm, 175:-

.
Annars är det fullt upp just nu, rätt mycket ös i butiken både med rea och nya varor.

.

Skolan är igång för småbrudarna och med den (suck) fritidsaktiviteterna. De vill inte alls välja de aktiviteter som JAG tycker är lämpliga. Visst är det märkligt...?

Äldsta dottern, t.ex., sågar det mesta som är fysiskt ansträngande.

.

I skolan kommer hon inte över plinten.

"Plinten?" tänker jag direkt, har de fortfarande kvar det där tortyrinstrumentet som svenska skolbarn plågats med sedan... när? Fyrtiotalet?

Själv kom jag inte över plinten alls. Jag har minnen från gymnasiet, när den muskulösa gymnastiklärarinnan DROG mig över, medelst ett fast grepp om överarmen.

.

Däremot var jag bra på andra saker!

Jag brukade ila som en liten apa uppför de tjocka repen som hängde från gymnastiksalens tak, däruppe satt jag och betraktade världen från ovan.

Man kunde klättra MELLAN repen också. Det var högt uppe, och alldeles underbart.

.

Tills gymnastiklärarinnan fick syn på mig, och skrek:

"Sluta leka med repen och kom ned! Nu skall vi ha GYMNASTIK!"

Jag fick en tvåa. Alltid.

.

Någon TÄVLINGSINSTINKT hade jag ju inte heller! En unge som inte bryr sig om vem som vinner blir inte direkt poppis på idrottslektionerna...

.

Det var inte det att jag var emot fysisk aktivitet. Jag VILLE ju röra på mig, men utan kravet att tävla och prestera.

Jag förstod inte meningen med att tävla mot andra. Det har aldrig varit min grej. Jag tävlar hellre mot mig själv, om det nödvändigtvis skall tävlas.

.

Jag var istället scout under några år, milslånga vandringar i terräng med packning var superbra för min klena kropp.

Ridningen gav benmuskler, balans och kondition.

Kampsport tyckte jag om (och dessutom ger det nyttiga kvinnliga kunskaper!)

Precisionssporter har jag ägnat mig åt, som skytte och ballongflygning.

Klättra, förstås.

Åka skidor och skridskor.

Dansa! Balansera! Och simma, riktigt långt!

.

Men plinten kom jag aldrig över.

.

.

Trevlig helg önskar jag er!

Mitt nya jobb

Jag har ett nytt jobb, utöver de övriga tre sysselsättningarna. Nämligen SKOLBARNSFÖRÄLDER. Att vara skolbarnsförälder idag förutsätter att ens eget liv och fritid måste och bör förpassas till en tillvaro i bakgrunden. Ingenting lämnas härmed åt slumpen. Det är stenhård planering och organisation som krävs.

“Friluftsdag? IDAG???”

Utbrister jag förvånat. Dotterns klassföreståndare lugnar mig med att “det är inte så farligt, det är i alla fall inte matsäck idag”.

Nehej, det var ju bra. Katastrofen kunde varit ett faktum. Igen.

Jag skyller förstås genast ifrån mig: tittar strängt på dottern och frågar:

“Visste du om det här? Har du en lapp i skolväskan som jag inte fått???”

Dottern rycker ointresserat på axlarna. Jo, jag vet. Det är lönlöst. “Inte hennes problem”, eller hur?

Det spelar ingen roll vilka omständigheter som ligger bakom, det är en förälders SKYLDIGHET att titta i barnens skolväskor varje kväll, packa utflyktsmat, se till att lillungen har med sig sin dagliga frukt, se till att gympapåsen befrias från den fuktiga handduken, som annars blir till “den mögliga handduken” om det inte sköts ordentligt.

Eller?

Föräldramöten, skolfotograferingar, hälsokontroller, vaccineringar, städdagar, kalasinbjudningar och insamling av mjölkkartonger.

Extrakläder i lådan, utflykt varje torsdag, och så ridning och “Funky Kidz” efter skolan, på tisdagar och torsdagar, och då med medhavd frukt eftersom vi inte hinner äta middag emellan.

Den förvirrade mamman med tre jobb att hålla isär får en blick av dotterns fröken, som SKULLE kunna betyda: “information HAR faktiskt gått ut”. Här är det definitivt lätt att ta åt sig...

Sist när barnen varit i skogen blev jag uppläxad av lillungen:

“Du packade inte ned en sopptallrik till mig. Så jag fick LÅNA en”.

Jag öppnade hennes lilla ryggsäck, och där låg den, sopptallriken. Hon hade nog inte ens letat, för den låg i det stora facket, och den var ILL-ORANGE. Stört omöjlig att missa.

Fröken fick förstås veta att mamma MISSAT. Lillungen är noga med sån´t. “Mamma, du har GLÖMT…”

Fast det hade jag ju inte.

Jag är inte med på det här. När JAG var liten och fick en lapp av fröken, då halade jag upp den direkt när jag kom hem (nåja, nästan).

Och skulle vi ha skolutflykt, då kunde ingen i min omgivning missa det, för det var STORT. Ett avbrott i vardagen!

“Och vi skall ha MATSÄCK, hurra!!!” (=Varm choklad i sirapsflaska med yllestrumpa runt, limpmacka med falukorv och en apelsin. Och så en "Norrbottenskuriren" i plastpåse, att sitta på.)

Idag är det utflykter och dans och jippon mest hela tiden. Ingen unge rör en min för den sakens skull. Än mindre bemödar sig om att tala om saken hemma.

“Vad har ni gjort i skolan idag?”

“Utflykt.”

“Kul?”

“Yupp.”

Ungefär i nivå med att borsta tänderna. Det här var alltså igår. Friluftsdag, “kläder efter väder”. Vädret var som tur var fint. Dagen hade varit lyckad. Konversation i bilen på vägen hem:

(Storungen:) “Men det var svårt att springa i sandaler”

(Jag:) “I sandaler? Varför sprang du i sandaler?”

(Storungen:) “Ja, men, du hade inte packat ner några gympaskor åt mig”.

(Jag:) “Men snälla du, de finns ju redan på skolan!”

(Storungen:) “Var?”

(Jag:) “I GYMPAPÅSEN!”

(Storungen:) “Åhå.”

(Lillungen, anklagande:) “Mamma, vi SKA faktiskt ha med oss frukt VARJE dag…”

Jag tror att jag blir galen snart. Imorse packade jag ned en frukt i lillungens ryggsäck direkt på morgonen. I ryggsäcken låg en lapp. Lillungen hade tydligen också haft friluftsdag igår. Surprise.

Hon hade OCKSÅ sprungit i sandaler.

Och i botten av ryggsäcken hittade jag en halv kanelbulle, från förra veckans utflykt.

(På bilderna: Ängel från Jeanne D´Arc Living, vaxduk från Greengate, blomkrukor från Blomsterlandet, pelargoner “Mårbacka”).

Tillökning

MAYA

…kom till oss igår, på storungens åttaårsdag. Det var många år sedan vi hade katt nu, så man har hunnit glömma.

Maya är tre år, och hon är en supersöt liten Ragdoll i ovanligt liten storlek. Hon skall vara här en vecka, på prov. Men vi är redan helsålda.

(Men vänta nu, är inte det här en inredningsblogg? Då skall jag berätta: idag har jag ägnat TIMMAR åt att hitta en kattkorg som inte stör de estetiska sinnena alltför mycket.

Det finns korgar i:

• mörkblå plast.
• neongrön fuskpäls.
• spräckliga nittiotalstyger (liksom inkamönstrade, i orange, grönt och gult).
• ljusrött med seriefigurer.
• skotskrutigt i blått med gröna och röda ränder.

Jag blev till slut alldeles illamående av alla dessa horrörer. Man kan ju få migrän för mindre! Till slut fick jag nog.

“Har ni de gamla klassiska, alldeles vanliga korgarna, i rotting?” undrade jag, och damen i kassan såg först ganska frågande ut. Men en stund senare gick jag nöjd ut ur affären. Korgen fanns, men den fick specialbeställas och kommer redan till veckan. Jippi!!!

Sedan åker den vita sprayfärgen fram. Och fårskinnet “Ludde” från IKEA…)

Nu skall jag montera ihop klösbrädan, och sedan är det dags för barnfamiljernas heligaste stund: FREDAGSMYSET!

Ha en skön fredagskväll och helg!

Sköna Maj, välkommen...

.

Hej alla bloggvänner!.

Idag tänkte jag (sent omsider) berätta om vårt särdeles lyckade

Valborgsfirande!

Valborg är för mig bubbel, snittar och panamahatt (på mannens huvud).
Allt är mycket traditionellt. Oavsett väderlek är det vårdad klädsel och hatt som gäller.

Men i år slapp vi frysa!

På väg mot Wänskapsbrödernas Ordenshus för den årliga champagnefrukosten "klockan tio precis", gjorde vi en tvärnit för att fotografera den praktfulla MAGNOLIAN.
Har ni någonsin skådat en fagrare blomsterprakt?!!
Och med den Svenska Fanan i bakgrunden, man kan ju bli tårögd för mindre...

(Men HALLÅ??? Vilket förbaskat PUCKO har målat sitt bomärke på denna ärevördiga gamla mur? GE UPP!!!)

Promenaden igenom det vackra gamla området Johanneberg, bakom Götaplatsen längst upp på Avenyn, bjuder på frodig vårgrönska, fågelkvitter och enorma, nationalromantiska kolosser till hus som vi aldrig kommer att ha råd att köpa...Aaah, för en stund fick vi uttröttade småbarnsföräldrar koppla bort vardagstristessen och ägna oss åt, som Rana så träffande uttryckte det, lite finkulturella utsvävningar...
Lite flärd, det är man inte bortskämd med!

Hatten har hängt med länge, och är skir och lätt som en vårvind.
Till detta pärlor, prickig klänning, tant Noras chiffonghandskar från sextiotalet och den nya vita väskan som jag inhandlat från Marie-Louise med bloggen Smycken & Smulor .
Den är tillräckligt stor för att rymma alla nödvändig utrustning - från cigarrsnoppare till skavsårsplåster...:-)

Mannen har skrynklat linnekavajen, dagen till ära.
Slipsen är densamma varje år, med balettmönster av Dégas, inköpt i Paris den våren vi var unga och nyförälskade...
Nu är vi bara nyförälskade...! :-) Inne i den vackra villan, som är byggd 1910 och som användes som privatbostad fram till 1972 då den övertogs av Wänskapsbröderna, möts vi av charmant léende herrar och trakteras med bubblande drycker...

Precis DÅ är det VÅR!!!

(Men vänta nu lite... Är inte detta en inredningsblogg...?
Här kommer därför några bilder från villans vackra inre:
I ett hörn av salen har gosskören precis framfört "Vintern rasat", "Gubben Noak", "Dåne liksom åskan bröder" och andra ljuva sånger som vi förknippar med våren (nåja, inte "Gubben..." då, kanske:-) inför en 100-hövdad, jublande publik.
Och varje år är det någon som fyller år just denna dag!
Vi stämmer genast upp "Kungssången" och tömmer ytterligare ett glas bubbel till hans ära!
Bubbliga och glada traskar vi sedan ned till sta´n för pyttipanna på Restaurang Bryggeriet. Det gör vi varje år.
Och det är väl i ärlighetens namn vad man orkar med i vår aktningsvärda ålder, hihi!
Så här kan man lugnt åka hem och ta sig en tupplur om man vill, vilket de flesta faktiskt gör. .

Just denna dag valde vi dock att tillbringa i solen utanför anrika Sjuans Ölhall på Kungstorget, där vi tydligen är portförbjudna (!)
Ingen verkar veta orsaken till detta, gamla 7:an bör rimligtvis ha haft stökigare gäster än vi...!?
Ryktet påstår att någons fotbollspreferenser förra året gick stick i stäv med någon annans...

(Det är lite kul. Jag som är så städad och ordentlig har aldrig varit portad någon gång förut, och definitivt inte i dräkt och hatt, haha! Så någon gång skall väl vara den första. Vuxenpoäng?).

Sjuans ölhall är landets enda kvarvarande ölhall, ett s.k. pilsnercafé som man sa förr, där man alltså INTE serverar någon mat utan endast dryck.
I början av seklet fanns det 14 liknande etablissemang samlade runt Kungstorget.
(Någon ville tydligen göra kinakrog av stället i början av 90-talet, men det tilltaget avstyrdes, tack och lov!!!)
.

När man så fått sin rejäla dos av Valborg, är det ändå skönt att pusta ut i hemmets lugna vrå!
Jag tog några blåsippe-kort innan de hunnit blomma ut. Mannen har röjt på andra sidan stengärdesgården, och detta är vad vi ser från vår altan och även från butiken: Vitsippssäsongen är kort men intensiv. Hela skogen är full!

.

.

Invändigt pågår den vita förnyelsen som vanligt.

Jag kom på mig själv med att bli lyrisk över en rulle vitt hushållspapper.

Har det gått för långt då...?

.

Vi äter riktigt smör på smörgåsarna, och det förvaras i den vita burken från Ib Laursen - praktiskt, kladdfritt och snyggt!.

Ett möbelprojekt stökar för närvarande till vårt vardagsrum - jag har köpt mig ett MÅNBORD! :-) Komplett med två halvor och en iläggsskiva. Lycka!

Jag och Marie var och hämtade det på Bussgods igår.

Den manliga personalen hängde slött på lastbryggan, nyfikna på hur vi skulle lyckas med att få in det i min minimala kombi.

Vi baxade förstås in det i rena ilskan, haha!!!

.

Bordet skall förstås genomgå en förvandling och målas ljust, ljust grått, så jag lovar att återkomma med bilder så småningom...

.

TILL SIST: en efterlysning: DU din sorgliga existens som förvandlade Lisas nya cykel till skrot på Lackarebäcksskolans gård: det kommer aldrig att bli någonting av dig i livet om inget radikalt inträffar! Antingen har dina föräldrar missat att lära dig det där med "rätt och fel", eller så har du en allvarlig psykisk störning som bör korrigeras snarast möjligt.

Lisa är jätteledsen, för hon hade bara använt sin cykel en enda gång, och den går inte att reparera. Om någon har tips om vem puckot (eller puckona) är som gjorde detta, så hör av er. Fet hittelön utlovas!

.
(Jaha. Det var ett litet inlägg i debatten "Meningslös skadegörelse". Lisa är Maries dotter och hon är tio år.)
.

Må så gott alla gooooingar därute!

P.S: Glad! Vi fick semester! D.S.

P.S II: Kjell Kriminell verkar ha gett upp. Enligt uppgift är polisen honom i hälarna.

Gôtt mos, som vi säger här i Göteborg!!! D.S.

Kvinnan på stranden (vill ha semester)

Österlen förra sommaren.

.

Eller var det förrförra?

Tiden bara flyger iväg.

Stranden var oändlig, havet var glittrande och iskallt.

Barnen satt med bara rumpor och grävde kanaler mellan vassruggarna.
Vi hälsade på släktingar över en helg, i en gammal skånegård nära havet.
Barnen fick åka i cykelkärra ned till stranden och vi promenerade.

Den morgonen när vi vaknade var det alldeles tyst i huset.
Barnen hade tagit farbror Mats i handen, och gått för att inspektera korna på granngården.
Ljuva frid...

Hur vår semester i år kommer att se ut,

det vet vi inte ännu.
Semester tillsammans eller var för sig?
Semester ALLS???

När man måste jobba som vi, olika dagar, för att få logistiken att fungera, så har vi nästan BARA tid "var för sig".
Så semester tillsammans, det är vår högsta dröm.

"Se det positivt!" hojtar våra bekanta (som har nio-till-fem-jobb), "Ni tröttnar aldrig på varandra!".

Haha:-(

I vår bransch...
förklarar arbetsgivaren att "om vi väljer att skaffa barn, så är det vårt eget problem".
(Men barn är en besvärlig faktor, som inte kan förhandlas bort.
De finns där, oavsett vad arbetsgivaren tycker.
Haha!)

I vår bransch...
kan man bara ödmjukast komma med önskemål om att få ledigt, och hoppas på det bästa.

Det ser fortfarande dystert ut.
Men vi fortsätter hoppas.

(Tavlan ovan, "Kvinnan på stranden", är målad av vännen Heidemarie, efter headern på Illustratörens hemsida.
Min kjol har bytt färg från svart till vit, annars är jag mig ganska lik.
Jag har alltid så där Skagen-aktigt mycket kläder på mig på stranden, det bara är så.
Toppless är inget för mig!
Hellre släpar jag kjolkanten i vattnet.

Förresten skall jag hänga på en gallerivägg i Värmland i sommar.
Pilutta er, alla toppless-brudar).

Trevlig helg!

P.S: Ett litet tillägg är på sin plats: jag kan inte sluta le!

Varför? Jo, på vägen hem passerade jag Systembolaget, och köpte två flaskor alkoholfritt vin och tre olika flaskor öl av märket Samuel Adams, för en liten informell ölprovning ikväll hemma i soffan.

.

Det var några år sedan jag senast besökte Systemet. Jag log mot tjejen i kassan, och drog mitt kort i visaterminalen.

.

"Skulle jag kunna få se din legitimation?" log hon tillbaka.

.

"Vad menar hon? tänkte jag, "Jag slog ju min PIN-kod?"

.

Så förstod jag, att hon faktiskt ville se mitt LEG, och ett brett léende spred sig över mitt ansikte från öra till öra. Fattar ni?

.

Jag log hela vägen hem i bilen.

Och nu kan jag helt enkelt inte sluta le, tralla-laaa!!!

Bra början på helgen, eller vad tycker ni???! (*STORT SMAJL*)

.

JÄTTEKRAM, från en glad: A.