31 juli, 2008

Madonnan


Jag har fått de underligaste presenter av svärmor genom åren, men de är alltid personliga, och ofta åtföljda av en dikt. Hon är bra på sån´t.

Den här gången slog hon huvudet på spiken i alla fall! När jag fyllde år fick jag den ljuvligaste lilla Madonna-figur, köpt i en antikhandel i Haga här i Göteborg. Den får stå på den något röriga buffén, där allt "pynt" just nu samlas under tiden jag målar om vardagsrummet.

Ljusstaken är från Fridas Gård. Visst passar de bra ihop?

Jag köpte en crèmefärgad ros på Plantagen, att lägga framför Madonnan. Men så blev det tre till, och då hamnade de i vas istället. Titta här, kan man tro att de är konstgjorda?Slut för idag, dags för en tur till loppis!

KRAMAR:

Annette

30 juli, 2008

Liten trädgårdssoffa

Det här med spraymålning är kul! Nu när jag har fått tag på ett par flaskor, vet entusiasmen inga gränser. På´t, bara!!!
Den här lilla trädgårdssoffan i barnstorlek kommer från Göfab, jag vill minnas att den kostade 75 spänn... Min mamma fick en likadan. Vilken tur, då kan jag fota hennes bänk som "före"-kort sedan, jag var som vanligt för ivrig för att komma ihåg att fota innan jag började! Den var i alla fall brun, med svarta smidesdetaljer.

Även den rostiga parasollfoten fick sig en dusch, i förbifarten...

Jag blev jättenöjd! Nu pryder soffan sin plats i lekrummet. Lejonhuvudena är jättefräcka, tycker lillungen... Den söta trasdockan med sammetsansikte har lite Waldorf över sig, eller hur? Den köpte jag en gång i Skottland, innan vi fick egna barn. För jag ville att mina eventuella barn skulle ha en sådan här! De har aldrig lekt med den, men jag fortsätter hoppas... (suck!)
Kundvagnen fick lillungen i födelsedagspresent. Den är hur kul som helst, som en exakt kopia av en riktig. Den kommer från en antikmässa eller liknande, så den kan ha använts som skyltmaterial, jag vet faktiskt inte. Den har de däremot lekt mycket med! Tur att vissa saker funkar...

Trasmattan fanns i min barnkammare när jag var liten. Järnspisen i dockmodell har jag köpt på en samlarmässa.

Tror att jag tar med mig dagens arbete och går ut i solen en stund. Fördelen med att jobba hemma! Håller på med illustrationer till en bok om styrketräning. För övrigt inget jag praktiserar själv för tillfället...

KRAMAR, så hörs vi senare!

Annette

P.S: Imorgon blir det loppis-tur till Kungsbacka! Lovar att visa upp fynden, om jag hittar några. D.S.

29 juli, 2008

Rosendynor

För något år sedan fick jag de här fina stolarna i födelsedagspresent av min pappa.

De anlände dagen innan kalaset, och i full panik, en timme innan stängningsdags, satte jag av mot Jysk för att köpa dynor. Det blev gröna, eftersom det fanns andra saker i den färgen i vår trädgård. Typ ogräs. Äh, jag skojar. Men jag hade dille på att måla allt i "British Racing Green" på den tiden. Så, i år, fick jag syn på dessa med rosenmönster. Jag hade hittat hem! Men Luther satt på min axel och väste ilsket:

Du skola icke köpa nya dynor, när du faktiskt gjorde det förra året.

Men jag gillar dem inte, invände jag.

Det är ditt straff, konstaterade Luther.

Så jag slog lystna lovar runt Rusta där underverken fanns. I flera månader. SÅ... kom äntligen rean! Halva priset! Jag slog till direkt. Luther blev inte glad, men han har nog ansett mig som förtappad för länge sedan. Visst är de härliga? Det fick bli nya vita underlägg också.
I bakgrunden ser man lavendeln, födelsedagsblomman från föräldrarna, som överlevt torkan. Det blev helt klart gladare på verandan, det tycker mannen också.
Titta så vacker mot grånad teak!
Jag önskar mig ett par Adirondack-stolar till nästa år. Där kan de här dynorna också platsa.

Adjöss tråkiga standard-dynor! De åker ut på Blocket. Vem vet? Jag kanske går jämnt upp? Så kanske jag blir förlåten av Luther...

SOMMARKRAMAR:

Annette

28 juli, 2008

Festfixarens vardag

TRÖTT!!!

Helgen har helt försvunnit. Mannen jobbade (12-timmarspass), och fyllde år i går (söndag). Vilken BRA idé att ha kalas, när man inte ens är hemma. "Bara familjen", jovisst, men det blir 18 personer totalt!

Missförstå mig inte, jag älskar att ha kalas. Men lyssna på följande scenario (eller heter det inferno...?):

Jag tillbringar lördagkvällen på stormarknaden. Släpar hem fyra kassar med mat, tunga som bautastenar.

Stiger upp tidigt söndag morgon. Äter en snabb frukost, fixar ungarnas kläder, jobbar i två timmar, städar i tre timmar, duschar, fortsätter plocka.
Fram med dynor till trädgårdsstolar, finns det is i frysen? Lunch till barnen. Kyla drickor, leta upp tallrikar och bestick till alla arton.
Steka kyckling, fixa sallad, diska salladsskålen, i med alltihop och hoppas att det inte blir dåligt i värmen, för kylskåpet är proppfullt. Röra ihop dressing. Oj, värma bröd - på med ugnen! Göra en ostbricka. Flytta bilarna så att folk får plats på gården. Fram med plaskpoolen till barnen.

(Här någonstans dyker svärföräldrarna upp. Käcka tillrop: "Kom ut och sätt dig en stund, så att du får lite sooool!" En kvart innan gästerna kommer? Tror inte det, nej...)

Gästerna kommer. Vas till blommorna? Var lägger vi paketen? (Shit! Finns det toapapper och ren handduk???) Maten hyfsat klar, koka kaffe till stora termosen, hur länge skall tårtorna tina?
På pass vid buffén. Lillan allergisk, vad innehåller brödet? Attans, har glömt att kolla. Passa så att hon inte stoppar i sig fel saker. Barnen bråkar, någon behöver plåster. Har alla någonstans att sitta? NEJ! Glömde brödet i ugnen, jaja, det blev lite knaprigt bara. Och du spillde ut din saft, ja. Då torkar vi upp det innan någon sätter sig i det.

En av småkusinerna vänder sitt lilla förnumstiga ansikte upp mot mitt och förkunnar, mycket bestämt:
"Hörru, jag tänker faktiskt inte äta NÅGOT av det här!"
Jag ler krampaktigt och säger:
"Så bra, men tårta kan du glömma, raring", varpå jag rusar vidare mot ölkylen.
(var är den förbaskade sambon? Han skall ju komma hem nu???).

Sambon kommer hem till sitt kalas. Han umgås med gästerna. Hela kvällen. Jag får lite mat till slut (matar minsta kusinen med flaska, samtidigt).

Kaffe och tårta. Högljudda snarkningar hörs från vardagsrummet. Svärfar har somnat på soffan. Måste vara underbart att vara så relaxad...

Här finns ett tydligt mönster: kvinnorna springer efter barnen och ser till att de inte slår ihjäl sig, eller varandra. Männen däremot, umgås under avslappnade former. Om någon av dem ombeds att exempelvis hålla i ett spädbarn, så att kvinnan kan få peta i sig lite mat (stående), så hörs ett ljud som påminner om nordanvinden över kalfjället. Det är mannen som suckar. Kvinnan får dispens. Men bara tills hon ätit upp.

Min egen karl kan eventuellt fås att göra något, exempelvis ladda kaffebryggaren. Men inte per automatik, och med tydligt motstånd. Och han flyr snabbt ut i vimlet igen.

Min födelsedag, hans födelsedag, barnens... det spelar liksom ingen roll. Jag har köksplacering. Igår var jag både kock, servitris och städerska.

Klockan nio (när folk började troppa av), efter att jag laddat diskmaskinen för sista gången, sjönk jag ned med en kopp kaffe och ett glas av mannens nyfådda sextonåriga Lagavulin. Och undrade vad som hände. Om folk hade haft trevligt? Om maten var god? Hur man får bort chokladfläckarna, från min vita Ektorp-soffa???

Mannen har lösningar på allt: "Du skall inte krångla till det för mycket. Du måste förenkla."
Jomenvisst. Som om vi någonsin bjudit på trerättersmiddagar sedan vi fick barn.
Förenkla, my ass! Han skall få för förenkla!

MENYFÖRSLAG, NÄSTA KALAS:

Huvudrätt: kokt korv med bröd. Till det ketchup.
Dessert: pinnglass (vanilj).
Dryck: blandsaft (från dunk).


Vill folk ha något annat får HAN springa. Cateringfirman går härmed i strejk!
(Men jag tror att folk hade trevligt. Och till nästa gång har jag nog glömt alltihop...)

KRAMAR:

Annette

Mina tre äpplen...

Idag skall jag berätta om våra äpplen. Det är mycket spännande. Jag har full koll på dem, eftersom vi bara har fått tre stycken hittills.

Överst ser vi vårt Åkerö från 2006. Ett enda äpple, på trädet som planterades någon gång år 2000. Vi plockade det med andakt, och det bars in för fotografering på köksbordet. Det ville inte stå upp av egen kraft, så jag fick sticka in två tandpetare i det som stöttor på baksidan.

Jag hämtade kameran. När jag kom in i köket igen hade lillungen, då två år, tagit ett bett i det. Storungen klagade och tjöt över orättvisan. Jag fick vända andra sidan till för att få en fin bild. Och det är inte dimfilter, utan kladd på linsen.

Nästa år var det vårt Aroma som visade framfötterna, planterat 2002 (tror jag), och betydligt kraftigare än de andra. Två äpplen blev det denna gång, JÄTTESTORA!!! Vi delade dem i lika delar, mycket noggrant.

Slutligen har vi ett äppelträd av sorten Säfstaholm, som tuggades av rådjuren i sin sårbara barndom. Det har aldrig riktigt hämtat sig från den chocken.

Annars kan man köpa äpplen, fast det är dyrt. Dessa hittade jag hemma hos svärföräldrarna. De är vackra, men visst ser de lite mysko ut? Som plast. Man misstänker att de är genmanipulerade. Man vet aldrig. Nästa år hoppas vi på dignande skörd, så att vi slipper Euroshoppers enkilos-påsar med jonagold. Det skulle inte vara fel om även plommonträdet och körsbärsträdet vaknade till liv.

Baksidan med att bo på en gammal industritomt, är man inte kan njuta av någon annans frukter. Och marken innehåller antagligen ämnen som gör att vi blir självlysande allihop på ålderns höst.

KRAMAR:

Annette

27 juli, 2008

Fånga dagen

Igår var jag ute på stan för första gången på länge, vi "möhippade" för svägerskan, som skall ingå det äkta ståndet om en månad.

Under kvällen hamnade vi på en biograf, och såg "Mamma Mia," som visade sig vara en fantastisk film! Gå och se den!!! Vem kunde tro att Pierce Brosnan kunde sjunga? Eller nja, nu tog jag väl i. Men det är ju starkt att försöka... Meryl Streep i huvudrollen hade däremot fantastiska röstresurser.

I en scen sjunger hon med sin dotter (i filmen), när hon hjälper henne att klä sig inför bröllopet. Och vad passar då bättre än "Slipping through my fingers"?
Man har ju hört den tusen gånger. Men denna gång lyssnade jag på texten.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye, with an absent-minded smile...

Plötsligt fanns bilden hos mig, av min egen lilla tjej som börjar skolan om några veckor. Vad har vi gjort tillsammans? Hur skall man hinna med allt? Varför är vardagen så fullspäckad, att jag knappt hinner sitta ned och titta på teckningarna som hon ger mig?

What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go?
Well, some of that we did, but most we didn't
And why, I just don't know

(Här någonstans sneglade jag åt sidan, och insåg att inte bara jag, utan hela raden av småbarnsmammor satt och bölade. Skönt, det var inte bara jag...)

Det känns som om tiden bara flyger iväg, man säger till sina barn: "inte nu, vänta lite, kanske sedan..."
Så imorse, när dataspelet krånglade och hennes ögon fylldes av frustrerade tårar, och jag sa: "Vänta lite, gumman. Mamma skall bara dricka färdigt sitt kaffe först, så kanske vi kan titta på det sedan", DÅ... hörde jag plötsligt en stilla strof inne i huvudet, och den gick så här:

Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Så jag tog med mig kaffekoppen och satte mig hos henne, och så kom vi till nästa nivå av "Monsters Inc."
Tillsammans.

Så fånga dagen, och fånga livet. Det går inte i repris!

KRAMAR:

Annette

P.S: Ett kort videoklipp från filmen, HÄR. D.S.

23 juli, 2008

Järnspisar!

Det är något visst med gjutjärnsspisar. Det sitter nog klistrat i våra gener. Värme, mat och mys kring den trevna härden...
Här hälsar vi på hemma hos ett par vänner som köpt ett gammalt hus i närheten. Jag har tidigare gjort ett inlägg om deras fina gamla växthus.
Jag vill också bo i ett hus med en sådan här. Till jul kan man klä den vridna stolpen med kräppapper. Bara en så´n sak...
I muren finns en liten lucka. Vad var den till för, tro? Här i köket känner man hur fridfullt det är på landet. Och vad lyxigt att kunna ta in en bukett ängsblommor.
Fulare skåp för säkringar har man sett!!!

Snart är det fredag! Då skall jag ut på bus...
KRAMAR:
Annette

Gjutjärnsbordet

Så här skulle mitt trädgårdsbord sett ut i original. Mitt är dock INTE i det här fina skicket!

Det låg i en skräphög, i en park utanför en förfallen gammal byggnad. Rostigt, totaldemolerad fanerskiva och fötterna saknades. Tillsammans med färgburkar och utrivet byggmaterial var det på väg till tippen.

Det ÄR pinsamt att plocka saker i skräphögar. Men idén att klä sig i mörka kläder och åka dit mitt i natten var väl inte alldeles lysande. Då kände man sig verkligen som en brottsling...

Tungt var det. Mannen klagade förstås. Men det blev mitt! Det är viktigt med återvinning... Jag skrapade bort det som återstod av fanérskivan, och en snäll person hjälpte mig att blästra bordet fritt från rost. Så målade jag det med mörkgrön metallfärg (Hammerit).

Men nu blåser det nya (vita) vindar! Den gröna färgen började bli matt och ful. Dags att köpa vit metallfärg istället.

En ordentlig skrubbning med diskmedel. Här ser man att bordet är tillverkat vid Bolinders Mekaniska Verkstad i Stockholm. Årtalet som står på är 1897. Tydligen ska de här borden vara tillverkade till Stockholmsutställningen detta år, och efter utställningen såldes de.

Här har jag dragit på ett lager färg. Och här har vi det färdiga resultatet! Det blev ganska bra, men kanske lite för vitt ("spökvitt", som de skulle ha uttryckt sig på Gysinge).

Duken sydde jag av en stuvbit Laura Ashley-tyg. I den bästa av världar kan man ha Laura Ashley-dukar ute i regnet. Det känns lite respektlöst, och det gillar jag!Lilla trädgårds-mascoten, ödlan är utskuren ur stenen och ser rätt så verklig ut.

Den vita färgen räcker till fler saker, besluten måste bara mogna lite först. Så´n är jag!

KRAMAR:

Annette

Villa Freden

Nu har jag snokat på Hemnet igen! Det började med bobilagan som jag plockade på mig inne på banken igår. En liten notis, men så RÄTT: "stor, gammal villa med charm, byggd 1870 eller tidigare". Något i den stilen. Så jag var helt enkelt tvungen att gå in på nätet och titta.

Citat från hemnets annons:

"Strax öster om Häggån i Vallås, Marks kommun, ligger det gamla hemmanet Freden no 1, som från början var beläget strax intill kyrkan i Kinna, där det användes som prästbostad. Huset avstyckades från Herr Jonsgården 1911, och placerades vid sitt nuvarande läge, där det senare byggdes till i olika etapper. Först tillkom den vackra verandan vid husets ena kortsida och på motsvarande kortsida byggdes huset till med butikslokal och ytterligare några rum.

I ”butiken” har det bedrivits olika former av affärsverksamhet, men den som de äldre i Kinna minns bäst är sömnadsateljén med tillhörande klädbutik som bedrevs av två systrar så långt som fram till 1970-talet". "Trädgården är en historia i sig; gamla människor i samhället minns fortfarande när det fanns en vackert anlagd japansk trädgård i den del av trädgården som nu befinner sig nedanför slänten. Här porlar fortfarande en bäck och under den stora kastanjen kan man söka skugga under varma dagar".
"Nedanför köksfönstret finns trädgårdens syrénberså, och nedanför verandan hittar vi bland annat fläder och schersmin".
"Den övre delen av trädgården är fylld med vackra ”farmorsblommor” som rosor, lavendel, fingerborgsblomma, akleja, malva, kaprifol och löjtnantshjärta och här finns mängder av hallon och rabarber".
"Trädgårdens parkliknande nedre del har stora ytor för barnaben att springa på. Här finns också krusbär, röda-, svarta- och vita vinbär, hallon, äppel- och päronträd samt vilt växande smultron".






















"Villa Freden är ett hus som är väl bevarat och varsamt renoverat genom åren, och det äger en väldigt speciell charm som ingen kan undgå. Både trädgård och hus för genast tankarna till filmer som Madicken eller Emil i Lönneberga.
I huset lämnas en pärm med gamla foton på huset genom åren, och samtliga handlingar som skrivits sedan det avstyckades".

Bilderna är som tagna ur en inredningstidning. Vi satt och dreglade över datorn igår kväll, med varsin kopp té. Kinna skulle man väl kunna trivas i? Inte. Vi känner ingen i Kinna. Vi har ingen anknytning. Anknytning är viktigt. Om man inte vill börja ett helt nytt liv, och det har vi inget direkt behov av just nu.
Så motvilligt slog vi Kinna ur hågen. Ibland räcker det med att veta, att vi KAN köpa det här huset. Om vi skulle vilja.
Jag målade istället färdigt vardagsrummet, och försökte trivas med det.
KRAMAR:
Annette