Tyras brödburk

För en tid sedan blev mitt drömhus till salu. Villa Berghem, ett stort, mörkt gammalt trähus i nationalromantisk stil, som ritades av den kände arkitekten Sigfrid Ericsson, och uppfördes någon gång efter sekelskiftet av familjen Vallin. En av familjens döttrar, Tyra, tog över huset och bodde där till sin död. Hon blev 93 år gammal.

Huset låg precis vid lekparken, i det område där mina svärföräldrar bor. Jag såg ofta den gamla damen påta i sin trädgård. Jag tänkte många gånger att jag skulle prata med henne. Fråga lite försynt om huset, om hon funderat på att sälja det så småningom? Men det kändes lite pinsamt. Är man kanske typiskt svensk?

Jag författade t.o.m. ett kort brev, om att jag gärna ville ha reda på OM huset skulle säljas. Men jag vågade aldrig lägga det i hennes brevlåda.

Så plötsligt var huset till salu! Tyra hade inga arvingar, utan alltihop, med lösöre och allt, gick till en stiftelse. Hon visade sig vara en dam med ovanliga meriter. Till exempel hade hon suttit i kommunfullmäktige, och var även med och startade upp kommunens biblioteksverksamhet.

Tyvärr var vi mitt uppe i vårt butiks-projekt, så jag fick släppa tanken på att köpa huset.
Men vi var på visningen! Det var som att komma hem till Anders Zorn, fast mer bohemiskt. Huset var fullt med en familjs hela historia. Skidor i alla storlekar stod i prydlig rad uppe på vinden, ALLT var sparat sedan sekelskiftet! Tidningsårgångar, inslagna i brunt papper, var noggrant uppmärkta och katalogiserade i hyllor som gick från golv till tak uppe på kattvindarna.

Hemska saker hördes från övriga spekulanter: "HÄR kan man blåsa ut några väggar så blir det fint!" Jag hade bara en tanke: "K-MÄRK!!!"

Så gick det en tid, och nya människor flyttade in i "mitt" hus.

Plötsligt kom det upp en skylt utanför: "Antikt och loppis". De nya ägarna hade byggt på det gamla garaget med ett toppigt tak, i samma stil som huset, och startat en liten loppisbod! "Lilla Berghem", heter den, och de säljer både saker från den förra ägarfamiljens bohag, och nytillverkat . Det är öppet på helgerna, när skylten är ute vid cykelvägen. Titta in på hemsidan HÄR. De visade sig vara en helt vanlig, lite konstnärlig barnfamilj, med textil och keramik som sina områden. De renoverar till originalskick.
Det är bara att inse att huset aldrig kommer att bli vårt. Att det inte bara är vi som kan känna så här inför ett speciellt hus. Lite som att bli ratad av sitt livs stora kärlek!
Men huset är i goda händer. Och det SKALL K-märkas! Familjen har t.o.m. gjort en fin hemsida om arbetet med huset, titta HÄR. Fantastiskt läsvärd dagbok om husrenoveringens vedermödor (Det känns genast mer OK att vi INTE fick huset...)
.
Jag får i alla fall förvara mitt bröd i tant Tyras fina brödburk:
KRAMAR:
Annette