27 juni, 2008

Sockerärtor = sommar


När jag var liten odlade min farmor sockerärtor ute vid sommartorpet.

Antagligen fanns där även morötter och potatis också. Men det är sockerärtorna jag minns.

Nu var ju det här i Norrland, och dignande fruktträd att palla kunde man se sig i månen efter. Uttrycket "palla" kände man dock till, för man läste böcker om sådant. Sockerärtorna fyllde behovet av lite sommar-bus.

Antagligen tyckte farmor att det var bra att vi fick i oss lite järn och vitaminer. Men hon var diplomatisk och sa inget. Hade någon sagt "ÄT SOCKERÄRTOR, BARN!" så hade vi antagligen lagt ned den verksamheten.

Så plantera sockerärtor, gott folk! Bara att pilla ned i jorden och vänta några veckor. Det är inte för sent ännu, man kan skörda ända in i Oktober. Förväll till söndagssteken, skiva dem till salladen, knapra som de är... Vissa gammaldags sorter blommar vackert i lila. Om det är en hög sort kan de behöva lite stöd i form av några pinnar som man sticker ned i jorden och knyter ihop i toppen, som ett indiantält ungefär.

(Assietten är från vår vardagsservis "Anna", föregångaren till "Grön Anna". Den är lite mer blågrön i färgen. Brukar kunna fyndas på loppis för mellan fem och tjugo kronor. Ofta kantstött och krackelerad, och just därför har den "torpar-känsla"! Jag tänker av någon anledning på min farmor när jag använder den servisen. Jag minns inte om det var exakt denna hon hade i sitt torp, men ofta var det väl det gamla avlagda från sta´n man tog dit. Kräm på vilda hallon i krackelerade blommiga tallrikar, mmmm...!)
.
SOMMARKRAM:
Annette

Liseberg

Varje år är det obligatoriskt vallning av barn på Liseberg. Farväl, sköna Lisebergskvällar med stilla månskenspromenad hemåt i skymningen! Dessa har ersatts av "stressad-och-utblottad-förälder-springer-bakom -sina-barn-och-betalar".

Så någonstans mitt i evenemanget brukar mamman (=jag) under förevändningen att jag skall kissa, köpa våfflor, kasta skräp eller något annat som låter bra, smyga iväg mot den lilla gatan med butiker.
Inredningsbutiker av klass är det ont om på Liseberg. Men istället finns här en mängd hus i gamma stil, och man kan låta kamerans minneskort sakta fyllas av diverse snickarglädje. Inga "Coop-spjälor" här inte! Om vi får använda oss av "Spets och snor"-Helenas träffande uttryck...
En spännande entré, känner mig nästan förflyttad till mina forna hemtrakter, Majorna i Göteborg. Där såg många portar ut så här.

Den här färgen på fasaden kan jag tänka mig på ett hus. Gammaldags och harmoniskt!
Här finns en liten butik med roliga saker. Titta på dubbeldörrarna. En gång vid juletid var butiken full av änglavingar i gammal modell från SIA. Två av dem hängde på ytterdörrarna, och det var SÅ vackert! Ett par av dessa vingar fick följa med hem, och bor nu i mitt trapphus.
Några roliga saker hann jag hitta! Dessa små blommiga läckerbitar kunde jag inte släppa. Hamnar de i Mannens verktygshög så hittar jag dem direkt... Prisvärda var de också, mellan 29 och 49 kronor.
När jag visade dem för honom hittade han direkt något som jag missat: hammarens handtag innehöll en hel uppsättning med små skruvmejslar! Åh, vad jag blev glad! Ett multiverktyg för 49 spänn!
KRAMAR:
Annette

Höstolen och syskrinet

Nu är det alltså semester, och det regnar konstant. Så vad hittar man på? Först och främst gör vi förstås någonting roligt med barnen varje dag. Allt ifrån Lisebergsbesök till kusinbesök. Idag har vi varit på äventyrsbad och åkt vattenrutschbanor (inomhus), så nu ligger mannen till sängs och mår illa. Därför smyger jag mig lite vid datorn en stund...
Här är en bild av vårt köksfönster, med vårens Mårbackapelargoner.
MEN NU... skall ni få se en skräckbild: Huvvaligen! Johodå, jag vågar visa detta dammiga, bortglömda hörn av köket. Men bara för att det är kul med "före-och-efter-bilder" som verkligen gör skäl för namnet.
.
Syskrinet har jag haft sedan jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet. Den har stått i min mormors sommarstuga. Alla hade de där syskrinen på fyrtiotalet. De finns i varenda antikbod, oftast brunlaserat med kurbitsmönster. Mitt lutades av någon gång på sjuttiotalet, då en stor del av vårt kulturarv rann "down the drain", bokstavligt talat.
.
Just detta skrin har tillhört min styvmorfars första fru Mary, som dog i spanska sjukan. Här kan vi tala om utökat affektionsvärde! Men jag tycker verkligen mycket om det.
.
För ett tiotal år sedan hade jag dille på att "halvolja" alla träföremål i min ägo. Halvolja består av hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin. Det skyddar träet, och gör att färgen djupnar en aning. Men just den här möbeln kändes mest tråkig och dammig.
.
Ledig stund på semestern? Fram med färgburken! Riktig linoljefärg i nyansen "kittvitt" från Ottossons. En tidning på golvet, och till verket!
De hjärtformade hörnbeslagen är vackra. Här tog jag fram den smalaste penseln.
Inuti är målningen kvar, som väl är. "Mary 1949".
När jag ändå var igång, kastade jag även en blick på syskrinets kompis höstolen (tänk att det skall vara så svårt att komma ihåg att fota innan???)
.
Höstolen har ett tyngre affektionsvärde. Den stod i farstun i mammas barndomshem i Rosvik utanför Piteå. När hon var barn förvarades sko-hö i den här typen av stol. Det fluffades till, och så proppade man skorna fulla när man skulle till lanthandeln och shoppa snus i 30 minusgrader.
.
Denna är byggd av min gammelmorfar Fritz, årtalet 1914 är prydligt inristat på undersidan.
Vår hund tuggade på stolssitsen när hon var valp, för sisådär femtio år sedan, alltså innan jag föddes. Fattar ni? Jag kommer aldrig att göra mig av med den här stolen!
Först fegade jag ur, och lämnade sitsen omålad. Men sedan tänkte jag; "ÄH, vad sjutton!" och blaskade på färg även där.Och så här blev resultatet! Inte illa, eller hur? Nu är det fint vid pelargonfönstret.
Silverkannan är oäkta, och inköpt på loppisen i Ulricehamn för en tjuga. Den saknar lock, och är perfekt att ha som blomkanna, just för att den är tillräckligt fin för att få stå framme.
Höstolen gjorde sig bra i helvitt.

Blomkannan i närbild.
Den lilla ängeln fick jag av vännen Marie en gång. Den fick ersätta den dammiga nyckeltofsen.
Pelargonerna trivs i västerfönstret. Mårbacka är toppen, för de skräpar inte. Inte så farligt, i alla fall... Köpte ett par andra sorter förra året, och höll på att bli vansinnig. De fick bo ute istället!
.
De krackelerade krukorna med rosenmönster är från Plantagen (kan som omväxling uttalas med betoning på -SCHEN, en dam som min mamma känner, hävdar att "jo, det heter faktiskt så".... Jag tycker det är oerhört kul, så nu har den butiken bytt namn, här i vår familj i alla fall!
SOMMARKRAMAR:
Annette

25 juni, 2008

Vinbergssnäcka nr 8


Svärmor har många ovanliga sidor. Det är bl.a. därför jag tycker så mycket om henne!
.
Ta det här med vinbergssnäckorna till exempel. Helix Pomatia på latin. Den ätbara sorten.
De har under tio års tid makligt glidit runt i sommarhusets trädgård, kärleksfullt inplanterade av svärmor. De förökar sig, men inte så värst mycket, tydligen. Varje gång hon hittar ett nytt exemplar, får detta komma in i köket och bekanta sig. Sedan får det ett nummer, som präntas på skalet med filtpenna.
Detta kan ge upphov till diverse roligheter. Svärfar berättade följande historia:
.
Grannen ringde en sommardag för några år sedan, lätt skärrad på rösten.
"Jag har hittat ett konstigt djur i trädgården. En slags jättestor snigel med skal. Och inte nog med det: den har ett nummer på skalet!!!"
"Åh, så bra", skrattade svärfar, "har du hittat nummer tre? Vi har varit oroliga. Vill du vara snäll och komma hit med honom?"
(Undrar vad den grannen tänkte...?)
.
På midsommardagen var det dags igen. En nykomling! Och så fungerade inte filtpennan. Den hade torkat. Så nu kryper det runt en stackars omärkt därute, oskyddad, som en katt utan halsband. Hur skall det gå?
Men jag tog kort, så att vi kan identifiera honom ifall någon ringer.
.
Och så får ni se bilder på nummer åtta. De möttes på midsommardagens kväll, men nosade bara på varandra och gled vidare. Vi hade trott på ögonblicklig romans, men icke. De är visst hermafroditer.




SOMMARKRAM:
Annette

Blöt midsommar - igen!

Så har ännu en midsommar passerat.

Kallt och blåsigt, regn och tidvis åska. Hur fixar man skir midsommaridyll med de förutsättningarna? För mig som i grunden är midsommar-perfektionist, är det lika klurigt varje år.

Vi tillbringade helgen hos svärföräldrarna i år, i sommarhuset utanför Halmstad. Svärfar har målat huset i glada färger, som jag älskar att ha som fotobakgrund. Titta här:

Svärmor lagade god midsommarmat ("på en spik" - det är hennes specialitet!)...och gjorde fina kransar till barnbarnen.
Här hänger en (dagen efter), på handtaget till den gamla glasverandan, där vi spelar Canasta om nätterna med levande ljus.
Till och med en midsommarstång skapades i all hast, mellan regnskurarna!

Svärfar bidrog med den traditionella midsommarbålen, på det gamla bordet under lönnen. Man bör hålla sig till ett glas, om man vill fortsätta att fira...
Humlorna surrade ihärdigt runt fingerborgsblomman i kvällssolen vid den östra väggen..Vissa av oss var mer snurriga än andra...
Folkdräkt på. Fiolskiva på. Jordgubbar fram. Och plötsligt... är det midsommar!!!

Hur det gick till? Inte vet jag. Men drömmen om den perfekta midsommaren (som helst skall utspela sig i svartvitt, i en herrgård någonstans i Rättvik), vill liksom aldrig riktigt infrias. Istället blir det olika från år till år. Och det blir alltid jättebra i alla fall!

(Sverigedräkt är ett praktiskt plagg. Fyndas bäst på Blocket.)

KRAM//Annette

16 juni, 2008

Sekelskiftesromantik

Gudrun Sjödén har aldrig varit något för mig. Tidigare. Ända tills jag såg de här fotona, tagna i och runt Villa Sjötorp, det vackraste lilla pensionat jag någonsin sett. Så här lyder texten på hemsidan:

"Villa Sjötorp stod klar 1901. Den byggdes som sommarbostad åt bruksägare Emil Haeger på Lilla Edets pappersbruk. Han hade redan tidigare inköpt ett vackert strandparti på Lyckorna. Nu ritade han själv villan och tillverkade alla delar till den på sin snickerifabrik i Lilla Edet. På två stora pråmar fraktades dessa till Lyckorna via Göteborg. Delarna var märkta, och på kort tid restes den vackra villan".

Gå gärna in och läs mer här!

(När jag fyllde jämna förra året, fick jag en slant att använda för en pensionatsvistelse. Det har ännu inte blivit av, tyvärr. Alla förstår väl vart jag vill åka...?)

Åter till kläderna. Skulle några nya kläder inköpas till sommaren -07 så var det dessa! Den svarta blusen här till höger ville jag förstås ha. Och den äggskalsfärgade klänningen, modell konstnärsrock. Till den använder jag den ärmlösa toppen i svart, och de vida byxorna, också i svart. Den kortärmade äggskalsfärgade toppen har jag använt massor. En kofta blev det också, men den satt aldrig så bra. Men det är sköna kläder. Man kan drömma sig bort i dem.













































Dansskorna är SÅ sköna! Jag har ett par till på G. Svarta. För nu är det rea igen...

Så här såg jag ut i denna outfit förra året, någonstans på Sveriges sydspets:
Visst är det nästan odrägligt romantiskt? Man kunde tro att jag alltid ser ut sådär på stranden. Det gör jag, jag hatar verkligen att sola! Jag ser så där Skagen-aktig ut, när jag släpar kjolen i vattnet hellre än att ta av mig den.
Här kommer fler bilder från Villa Sjötorp:

Här kunde man väl överleva en helg?
KRAM:
Annette