Höstolen och syskrinet

Nu är det alltså semester, och det regnar konstant. Så vad hittar man på? Först och främst gör vi förstås någonting roligt med barnen varje dag. Allt ifrån Lisebergsbesök till kusinbesök. Idag har vi varit på äventyrsbad och åkt vattenrutschbanor (inomhus), så nu ligger mannen till sängs och mår illa. Därför smyger jag mig lite vid datorn en stund...
Här är en bild av vårt köksfönster, med vårens Mårbackapelargoner.
MEN NU... skall ni få se en skräckbild: Huvvaligen! Johodå, jag vågar visa detta dammiga, bortglömda hörn av köket. Men bara för att det är kul med "före-och-efter-bilder" som verkligen gör skäl för namnet.
.
Syskrinet har jag haft sedan jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet. Den har stått i min mormors sommarstuga. Alla hade de där syskrinen på fyrtiotalet. De finns i varenda antikbod, oftast brunlaserat med kurbitsmönster. Mitt lutades av någon gång på sjuttiotalet, då en stor del av vårt kulturarv rann "down the drain", bokstavligt talat.
.
Just detta skrin har tillhört min styvmorfars första fru Mary, som dog i spanska sjukan. Här kan vi tala om utökat affektionsvärde! Men jag tycker verkligen mycket om det.
.
För ett tiotal år sedan hade jag dille på att "halvolja" alla träföremål i min ägo. Halvolja består av hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin. Det skyddar träet, och gör att färgen djupnar en aning. Men just den här möbeln kändes mest tråkig och dammig.
.
Ledig stund på semestern? Fram med färgburken! Riktig linoljefärg i nyansen "kittvitt" från Ottossons. En tidning på golvet, och till verket!

De hjärtformade hörnbeslagen är vackra. Här tog jag fram den smalaste penseln.

Inuti är målningen kvar, som väl är. "Mary 1949".

När jag ändå var igång, kastade jag även en blick på syskrinets kompis höstolen (tänk att det skall vara så svårt att komma ihåg att fota innan???)

.

Höstolen har ett tyngre affektionsvärde. Den stod i farstun i mammas barndomshem i Rosvik utanför Piteå. När hon var barn förvarades sko-hö i den här typen av stol. Det fluffades till, och så proppade man skorna fulla när man skulle till lanthandeln och shoppa snus i 30 minusgrader.

.

Denna är byggd av min gammelmorfar Fritz, årtalet 1914 är prydligt inristat på undersidan.

Vår hund tuggade på stolssitsen när hon var valp, för sisådär femtio år sedan, alltså innan jag föddes. Fattar ni? Jag kommer aldrig att göra mig av med den här stolen!

Först fegade jag ur, och lämnade sitsen omålad. Men sedan tänkte jag; "ÄH, vad sjutton!" och blaskade på färg även där.Och så här blev resultatet! Inte illa, eller hur? Nu är det fint vid pelargonfönstret.

Silverkannan är oäkta, och inköpt på loppisen i Ulricehamn för en tjuga. Den saknar lock, och är perfekt att ha som blomkanna, just för att den är tillräckligt fin för att få stå framme.

Höstolen gjorde sig bra i helvitt.

Blomkannan i närbild.

Den lilla ängeln fick jag av vännen Marie en gång. Den fick ersätta den dammiga nyckeltofsen.

Pelargonerna trivs i västerfönstret. Mårbacka är toppen, för de skräpar inte. Inte så farligt, i alla fall... Köpte ett par andra sorter förra året, och höll på att bli vansinnig. De fick bo ute istället!

.

De krackelerade krukorna med rosenmönster är från Plantagen (kan som omväxling uttalas med betoning på -SCHEN, en dam som min mamma känner, hävdar att "jo, det heter faktiskt så".... Jag tycker det är oerhört kul, så nu har den butiken bytt namn, här i vår familj i alla fall!

SOMMARKRAMAR:

Annette