29 maj, 2008

Odd Molly

Min favvis-inrednings-bloggare, "Spets och snor"-Helena, skrev för ett tag sedan i ett inlägg: "Inte undra på att man får köpa all inredning på loppis". Detta apropå att hon precis investerat i en Odd Molly-blus.
.
För något år sedan köpte jag på mig en post med Odd Molly-aktier. Det visade sig vara en bra investering, eftersom jag faktiskt lyckades sälja precis i rätt minut. Inte av skicklighet, utan av ren och skär tur. Så egentligen har jag väl tjänat ihop till blusen på bilden? (Nej, resonemanget är inte alls logiskt! Särskilt som tre andra aktier - som jag INTE sålde - faktiskt rasade i samma veva. Men vad gör man inte, för att motivera sina impulsköp av onödiga saker?)

Men ursäkta mig ett ögonbick. Man köper inredningen på loppis, som sagt. Man äter blodpudding. Kundkorgen lyser vinröd av Euroshopper-produkter, så att man nästan ursäktar sig i kassan på ICA. Man skippar TV, tidningar, biobesök, uteliv, semestrar och köper smink av Billiga Märket (19 spänn för en kajalpenna).
.
Så när jag äntligen hittade denna, förstås på nätet, så slängde jag mig snabbt på knappen "add to basket". Köpte dem i flera storlekar, och i två olika färger i pur glädjeyra. Med darr på fingret vid "check-out"-knappen, fick jag iskalla fötter. "KLICK!" så slängde jag mig på röda krysset och stängde ned web-läsaren. Räddad för stunden!
.
Min pappa lärde mig en gång, att när man hittar något som man gärna vill köpa, så skall man lägga tillbaka det på hyllan och gå ut ur affären. Sedan kan man gå tillbaka efter en stund och handla, om man fortfarande vill ha den här prylen. Detta smarta tips har räddat mig från åtskilliga impulsköp! Ofta verkar det inte lika angeläget på lite distans.
(Tänk vilken visdom som förs vidare från generation till generation! Fantastiska saker, som: "Tre rutor toapapper per besök". Jag övar med ungarna nu. Hopps, där kom vi ifrån ämnet!)
.
Senare på kvällen svettades jag. "Tänk om den tar slut? Tänk om det är kört imorgon?"
Så det klickades lite i alla fall. EN blev det i alla fall, inte fyra. Så nu åker barnens urvuxna sommarkläder ut på Tradera, så att mamman kan få en välförtjänt "Odd Molly Frilled Blouse" i färgen "Chalk".
.
(Åååh, den blå varianten är också så fiiin!)
.
KRAM//Annette

De små raringarna

Hittade precis en artikel i Aftonbladet från den 19:e april, där en viss Katrin Schulman har listat nackdelarna med barn.

Därför vill hon INTE ha barn:
1) Supertrist: Att leka med barn är roligt i två minuter, sen är det pisstråkigt.
2) Jobbigt: Barn skriker, snorar och kladdar.
3) Begränsande: Man kan inte festa, jobba och träffa kompisar på samma sätt.
.
Nej, men, det menar du inte?
Mitt i prick, kan man säga. Skriver under på detta, Katrin. Vilken småbarnsförälder som helst skulle kunna instämma med ett: "Ja, men, preciiis!!!"
MEN: barn är också små underverk, och det FINNS även en gedigen lista med fördelar (men det vet ju inte Katrin, eftersom hon inte har några!)
.
Jag tyckte också att barn mest var små parasiter när jag var trettio. Då var man rätt navelskådande, känns det som, nu efteråt, med lite perspektiv. Men vilken tur att man kan ändra sig! Vi bodde i sta´n, och mitt värsta graviditets-lidande var, att jag var tvungen att avstå från sushi.
.
Minns att jag tyckte att första turen med barnvagnen var lite småpinsam. "Är det här verkligen jag? Syns det att man är fast i vällingträsket? Skall man bli en latte-mamma nu?"
Men med tiden insåg jag att jag inte förändrats ett dugg, egentligen. Jag hittade däremot nya egenskaper som jag inte visste att jag hade. Häftigt, va? Får man på köpet när man blir förälder!
.
"Festa, jobba och träffa kompisar", hmmm... Jag kan liksom se det framför mig. Lokaltidningen, år 2037: "Idag gratulerar vi Annette som fyller 70 år. Hennes största intressen är att festa, jobba och träffa kompisar!"
Vet inte riktigt, men det scenariot känns aningen fattigt.

Tyvärr sitter man på pottkanten vid det laget, om man plötsligt inser nackdelarna med att INTE ha skaffat barn.
I, typ, trettioårsåldern eller däromkring.

Att lista nackdelar är inte så svårt. Att lista fördelar är också hur lätt som helst:
1) Utvecklande: Att ge och få villkorslös kärlek, med allt vad det innebär.
2) Upplevelsen: Att se sig själv i en annan liten människa, och komma ihåg hur det var att vara barn.
3) Det perfekta alibit: Att få åka pulka och bygga lego igen.
.
(De återstående hundranitton punkterna kan någon annan förälder få fylla i. Finns mycket att ta av. Till exempel får man stå på barnfamiljs-parkeringarna på IKEA, bara en så´n sak!)

Jag tror förresten att Katrin Schulman kommer att bli värsta helylle-supermorsan när hon väljer att skaffa kottar. Det är så det brukar bli. De motsträviga blir de mest fanatiska när hämningarna släpper: biodynamiskt och pedagogiskt och föräldra-nätverkigt så att vi andra
bleknar i jämförelse...

KRAM//Annette

28 maj, 2008

Snigelsoppa

Tänkte visa en annan bild, men den var för äcklig... Här har vi i alla fall något positivt: mördarsniglar som ovärderlig proteinkälla, haka på senaste trenden - snigelsushi!
Skulle inte tro det.

I år har ett mirakel skett. I normala fall skulle vi redan vara invaderade. "Kom igen, ungar, ingen får se på "Varulvskaninen" förrän trädgården är snigelfri! Här har ni stekpincetterna!"
Igår gick jag på snigel-span runt våra enorma ägor. Resultat: fem stycken förskrämda stackars exemplar, som i normala fall skulle ha varit flera hundra. Nattfrost i april? Kanske. Något har i alla fall hänt här!
.
Förra året startade kriget. De bajsade på min nymålade garagevägg. Vita krukor var inte att tänka på. Mannen tog det hela med ro, ända tills han hittade slemspår på suffletten. Och då menar jag inte barnvagnens sufflett.
"Nä, nu jäää..." hördes det utifrån garaget.
.
Gift inköptes för dyra pengar. Skogsmössen dog, men sniglarna förökade sig i oförändrad takt.
Vi köpte fällor som reades för halva priset på ICA. Hela lagret, faktiskt. Vi förstod sedan varför de reades för halva priset.
.
Minsta ungen stod för nära den ruggiga gropen med döda sniglar, en dag när mannen höll på att begrava en tvåkilos laddning med snigelsoppa. Plötsligt tappade hon balansen, och druttade ned i gropen med huvet före! Tack och lov med en solhatt på knoppen. Hur jag fick den ren? Det fick jag inte.
.
En kväll hade vi släktkalas, som resulterade i stort pådrag och massavlivning av 1200 sniglar!
En morgon hittade jag en på dörrmattan nere i butiken. Det kändes som om hela verksamheten var hotad.
.
Men nu verkar situationen vara under kontroll. För tillfället.
.
I eftermiddag skall jag och Niklas äta sen sushi-lunch. Jo, det är säkert!
.
Kram//Annette

27 maj, 2008

Pyjamasskåpet

Barnens pyjamisar (heter det så i plural?) förvarades tidigare i en rullvagn i badrummet. Hur kul är det, att ta på sig en fuktig pyjamas, när lillasyster kvällsbadat så alla ytor formligen dryper?

Lösningen fick bli ett smalt skåp, som precis fick plats i det smala utrymmet mellan "lopp-bingen" (som mormors brukar kalla utdragssängen) och garderoben. Skåda de boudoir-vinröda tapeterna. Det här rummet kan aldrig bli vitt. De är från Laura Ashley, från den tiden då de fortfarande var överkomliga i pris. Men ändå, jag gillar dem på något vis. Kanske för att de är så sanslöst okonventionella i ett barnrum? För att inte tala om tavlorna som hänger där inne... Är faktiskt värt ett alldeles eget blogginlägg!

Titta inte för noga, för bröstlisten mellan tapeten och den boasserade, guldlaserade undre delen (också från Laura A) har aldrig kommit upp. Jag fick den här galna idén efter Skottlands-semestern -99. Här snackar vi 1800-tal!

Åter till skåpet. Den perfekta möbeln, från danska Ib Laursen. Smalt och vitt, med två skåpsdörrar försedda med griffelfärg. På dessa skrev jag barnens namn. Titta så fint det blev! Här måste jag också erkänna att jag fuskat.
Har länge funderat på hur man får till vackra bokstäver med tavelkrita på griffeltavla? Svaret är: det får man INTE! Hemligheten uppdagades av kompisen Kari (som förresten har Kungälvs charmigaste café, "Älvan och Kungen" - BESÖK, om ni har vägarna förbi!) Det finns nämligen en särskild sorts vit penna att köpa hos välsorterade bokhandlare eller på kontorsvaruhuset. Minns inte vad den heter, men den finns i många olika tjocklekar och färger, och även som textpenna. Den går enligt uppgift att tvätta bort, men inte lika lätt som tavelkrita. Tack för tipset, Kari!

På skåpet sitter min speldosa, den lilla nallen som vickar så fint på huvet och spelar, när man vrider upp honom. Flitigt använd om kvällarna!

Grisen i sängen är från danska Maileg, den påminner mycket om Lotta på bråkmakargatans "Bamse-gris". Finns även i större storlek (ni förstår säkert var de finns att köpa!)
Vaggan är ett loppisfynd, jag har målat den vit med linoljefärg (Ottosons "kittvit") MeXX-musen som ligger i, har bandage om ena örat. Lillasyster drog åt ena hållet, storasyster åt det andra... Så nu ligger den stackars konvalescenten i sjuksängen.
De fina sängkläderna i vaggan är gjorda av förvaringspåsarna man får på köpet, när man köper påslakan och örngott från Nyblom & Kollén. Barnen har älskat dem i många år, så jag har (förstås) köpt in påslakanen till butiken. De finns, förutom i rött, även i ljusblått och mörkblått.
Så nu har vi en jättefin pyjamasförvaring i skåpet.
Problemet är bara, att barnen tycker det är så kul att hämta ny pyjamas, att de helst slänger den gamla i tvätten varje kväll. Mindre kul för den som sköter tvätten = jag. Men det är OK. Jag har ju nästan ingenting annat att göra. Hinner till exempel sitta här och blogga, mitt på blanka förmiddagen...
Åter till prismärkningen!

26 maj, 2008

Vita projekt

Även min mamma har hakat på den vita trenden!

Jag fick fria händer med den sjuttiotalsröda pallen i toaletten, så den fick bli målad i den gamla goda "IKEA-gustavianska" färg som jag gillar så mycket (S2005-Y30R) Här ser ni resultatet, före (slipad), och efter:



Ungarna älskar den här pallen. De brukar stå på den när de tvättar händerna. Nu när vi lånade hem den, tog de med den in på vår toa, och låtsades att de var hos mormor...
Jag vet inte hur gammal den är, men det står skrivet "18,75:-" under med blyerts.

Även en gammal ängel kom fram ur skåpet. Jag har fått den av vännen Heidemarie, men eftersom den var svart, med någon slags guldfärg i nyllet, så har den aldrig riktigt passat någonstans. Heidemarie föreslog redan när jag fick den, att jag skulle måla den vit. Först nu föll enkronan ned:

Den fick bli vit, med hjälp av Capacryl Lackfärg V25 från Caparol (Det vore väl bra om jag kunde komma ihåg att ta "före"-bilderna verkligen före, och inte "precis-när-jag börjat-måla"! Så är det alltid). Visst blev det skillnad? Nu får den ligga framme på bordet i salongen, i väntan på väggplats.

Slutligen gick jag lös på ett par små skulpturer, minnen från en kurs jag gick en gång. Nu får de också stå framme! Här använde jag V-slip (vit, vattenbaserad grundfärg):

Blåbärspaj

Bara en liten försmak av sommar.
Detta är Mimmis blåbärspaj med vaniljsås, en sommardag på verandan bakom stugväggen.

Ååååh, vad jag längtar!

(Blåbärspaj skall uttalas på norrländska, med betoning på "paj", annars blir det inte samma sak. När ni lärt er detta kan ni även öva på orden "sockerkaka" och "bagagelucka".)
Kramar till er i stugan, snart kommer vi och hälsar på!

22 maj, 2008

Presentmässa

I går släpade jag med Marie på presentmässa.
"Vi skall bara titta", säger vi varje år, "uppdatera oss på trender, och så..."
Det där med "och så" ger utrymme för ungefär vad som helst.
"Du köpte väl inga fler varor?", frågade mannen vid hemkomsten. I det läget gäller det att ligga lågt, och svara MYCKET svävande: "Mja, några vykort blev det väl, och så..."

Vykort blev det, mycket riktigt. Jag stötte på supertrevliga konstnärinnan Kerstin Westin från Luleå, som målar underbara akvareller av äldre interiörer. Jag blev förstås genast lokalpatriotisk, och köpte en omgång vykort. Vi som har anknytning till Norrland har en speciell relation till hennes tavlor. Kerstin målar som jag skulle vilja göra, om jag bejakade mina konstnärliga sidor mer: är man som jag en inredningsintresserad illustratör, helt insnöad på äldre miljöer, så måste man ju bara älska detta:
Denna heter "motljus". Visst är det fint? Man tänker sig solnedgång, eller hur?
Och här skulle man så gärna vilja gå in och titta!Gammelstads kyrkby. I den här kyrkan gifte sig mina föräldrar. Förresten inte långt ifrån mitt favoritställe, Hägnan.Titta, titta! Här har vi min stolmodell igen! Tavlan heter "Tiden står stilla".Denna heter "Bostället". I taket hänger "Snällstolen", varför den heter så kan man läsa om på Kerstins hemsida. När vår äldsta dotter var pytteliten, fick hon en likadan av svärmor i julklapp. Den står hemma hos dem fortfarande, flitigt använd av alla kusinerna. Någon gång, om vi får ta hem den till oss, vill jag hänga den i taket, precis som på den här målningen. "Sommarstugan". Kan det vara en kyrkstuga? Det finns ett härligt lugn i denna bild. Kerstins hemsida hittar du här, där finns mycket vackert att titta på. Och snart finns vykorten i vår butik!

Sedan, vägg i vägg, hittade vi också Kerstins konstnärskollega Laila Wikström, uppmärksammad för sina underfundiga akvareller. Titta bara på dessa från Lailas hemsida:
"Man skall inte ha större trädgård, än att ens karl kan sköta den..." Va? Är det inte underbart??? Eller denna: "En kvinna utan mage är som en säng utan kudde". Visst är det bra. Dessa och många fler kommer vi att sälja som vykort i butiken, och även ett par av Lailas vackra, illustrerade receptböcker, "Norrbottensmat" och Potatisrecept":

Så släntrade vi vidare, och hamnade bl.a. i Brigbys monter. Där dök vi båda två på samma sak: en liten röd leksaksservis i plåt, med kaffekanna till:

Och så passade jag på att köpa in några slappa små kramdjur, som bara inte gick att motstå:





Vi fikade också, förstås. Någon som försökt äta en kylskåpskall, seg brownie med nötter på och två deciliter vaniljsås, med en sådan där liten träspatel som man rör om i kaffet med? Tyvärr glömde jag kameran hemma, så ni får inte se. Stor miss av mig!

21 maj, 2008

Calou clogs

Det var ett himla tjat om de här träskorna!

Modellen heter "knyta", och kommer från svenska skotillverkaren Calou.
Man ser dem överallt, i snart sagt varenda inredningsblogg.

"Träskor?" tänkte jag, med viss skepticism. Jag växte trots allt upp i sådana. Hur klarade de små barnfötterna av steniga skogsstigar, med dessa formade träbitar på fossingarna? Har dock inget minne av några problem, så det måste ha funkat bra ändå.

Dessa tillhör en ny generation träskor. Högkvalitativt skinn, en sula av trä närmast foten, och så stötdämpning av polyuretan.

Efter några tittar på nätet var jag fast. Jag såg mig själv, iförd vit tunika, blekta jeans och ett par vita "knytisar". Måste ha! Både ett par till mig själv och många par till butiken. Och så idag fick jag det efterlängtade samtalet från Carina på Calou: vi får bli återförsäljare!

Beställde på stående fot både svarta, vita och silverfärgade. Bara titta på läckerbitarna... (bilden är från Calou´s hemsida).
Levereras till oss om tre veckor, så då är tanken att Floras Kulle äntligen skall slå upp portarna!

20 maj, 2008

Drömmar om silvergrå teak

När jag var liten satt min farfar parkerad i en sådan här, ute vid sommartorpet. Adirondack kallas modellen, och om jag inte minns fel var farfars grönmålad.

Torpet var beläget på ett gärde, mitt ute i den norrländska granskogen. Så i barndomsminnet ingår, att farfar hade en björkkvist i handen, som han ihärdigt viftade med. Detta för att hålla myggen på avstånd. Själv ville jag helst vara inomhus (myggfritt), och läsa Saxons veckotidning, på farmors säng med det virkade överkastet.
Jag provade farfars adirondack vid något tillfälle. Den var INTE bekväm, eller snarare, inte anpassad för en sjuårings bakdel. Idag hoppas jag att den passar mitt akterparti som handen i handsken. För jag bara MÅSTE ha en! Helst två.

Den skall helst vara i teak. När man får den är den lite tråkigt brun i färgen. Men när den stått utomhus i några år, då blir den så där vackert silvergrå som riktig teak blir med åren. Men då får man INTE olja in den! Börjar man olja in en teakmöbel så måste man fortsätta, annars kommer den så småningom att se förskräckligt ful och eländig ut.
Är det någon som håller med?

Sedan hittade jag även denna pärla till bänk, den GUNGAR, och jag blev förstås alldeles tokig när jag såg den: teak, gung, snygg form... den har ALLT!
Och bäst av allt. Dessa och några till kommer att finnas till försäljning hos Floras Kulle, butiken som aldrig öppnar...
KRAM:
Annette

Länge leve lanthandeln!

Här ser ni osannolikt mysiga bilder från hembygdsgården i Fagersta, där jag aldrig har varit, men man får ju lust att göra ett besök. Jag lånade dem från bloggen "tankar tar tid", en ny favorit som jag hittat till senast idag. Underbart vackra foton och mycket kul läsning, har som sagt knappt hunnit titta ännu. Men nu vet jag vad jag skall återkomma till under kvällen!

Här ser ni hur jag skulle vilja att min butik såg ut! Hoppade högt när jag såg kassadisken. Jag har letat med ljus och lykta efter en gammal SKAVD kassadisk, precis som denna. Alla tips är välkomna!

Som en gammal lanthandel vill jag att det skall vara, ombonat och mysigt... får väl se hur vi skall åstadkomma det, i den gamla fuktskadade bilverkstaden. Men godisstället har jag, och Persil-skylten. Alltid en början!

18 maj, 2008

Emaljgrytan

Jag greps av djup kärlek när jag hittade denna på Coop för några veckor sedan. Först skrev jag upp den på min (mentala) önskelista, till nästa födelsedag. Men ett par dagar senare var frestelsen för stor - jag köpte den (under gud-vet-vad för genomskinliga förevändningar).

Väl hemma insåg jag plötsligt vad jag alltid, innerst inne, vetat: gjutjärnskastruller är TUNGA, SVÅRDISKADE och förbaskat OPRAKTISKA! Men vad gör väl det? Den gör mig lycklig när jag ser på den! (Hm, det här börjar låta som en beskrivning av familjelivet!)

Så nu står den där och tronar på min fula spis, kontrasterar vackert mot det asfula kaklet som jag hatat sedan vi flyttade in för åtta år sedan. Alldeles för tung för att flyttas in i grytskåpet. Det vill jag inte heller, för den skulle nog aldrig få se dagens ljus igen.

Så dök svärmor upp! I hennes liv är gjutjärnsgrytor en självklarhet. Hennes flyttas inte heller in i grytskåpet. Hon lagade raskt en omgång surkål och wienerkorv åt oss allihop, och jag kunde fortsätta jobba under tiden. Välsignade människa!

Nu har det gått ett par veckor. Grytan tronar fortfarande på spisen, och börjar bli en naturlig del av vår tillvaro.

"Synd ändå" tänkte jag igår när jag passerade förbi, "Man borde väl ändå använda den fina grytan, nu när jag faktiskt köpt den". Förstrött tog jag av locket, och konstaterade: grytan var inte helt bortglömd. Svärmor hade invigt den. I botten låg de sorgliga resterna av wienerkorven och surkålen, inbäddade i, tja, vad skall man säga? Ludd?

Jag börjar känna mig som en urkass husmor.

Loppis i Ulricehamn

Inget besök i hos Marie i Ulricehamn, utan att gå på loppis! Jag brukar försöka pricka in den dagen i veckan.
Den här gången gjorde jag ett efterlängtat fynd: en fin gammal lavoar för den nätta summan av 50 pix!!! Perfekt att ha i butiken, för display av tvålar, emaljerade pottor och annat passande. Men först skall den ambitiösa butiksinnehavaren måla möbeln med linoljefärg, den skall bli vit med pärlgrå skiva.

Den guldfärgade damen skall målas med matt, vit sprayfärg som inhandlades i färgaffären på väg från loppisen.
.
Den virkade spetsen fanns i både helvitt och gräddvitt, den har änglamönster. Det är ganska många meter, vi får väl se vad man kan hitta på för kul med den.
.
Lampan, i porslin med emaljskärm á la´Kockum, skall få en elektrisk översyn (av mig! Tro´t eller ej... Blir alltid lika förvånad när jag lyckas få lampor att lysa, efter att ha pillat inuti), och så kanske den får hänga i köksfönstret.
.
Indianerna av märket "Britains" är till Mannen, som plåster på såren för att han aldrig får följa med på loppis... Faktiskt är han den enda karl jag vet, som tycker att loppis är kul!
Först ut är lampan. Här hänger den på plats. Men den lyser ganska starkt, jag skulle behöva en virkad skärm. Spetsen fick bli rosett på det gustavianska skåpet. Men jag har många meter kvar!
Lite fin i guld var hon allt. Fast bättre i mattvit sprayfärg! Hon fick ett H&M-krucifix om halsen. Får låna tillbaka det i sommar. Ljuskedjan med prismor är från IKEA, den fanns att köpa i julas, och får hänga med ännu (det blir för mörkt i trappan annars)
Lavoaren "före"...
...och "efter"! Här ser vi den på plats i butiken. Skivan är grå, resten målade jag i vitt. Lådan skall få ett vitt skålhandtag så småningom.
(Det är roligt med loppis, men en halvtimmas shopping medför timmar av "fix" efteråt! Tur att det är så himla roligt!)
KRAMAR:
Annette

16 maj, 2008

Hägnan - interiörbilder

Jag lovade ju att återkomma till Hägnan, det sevärda hembygdsmuséet i Gammelstad utanför Luleå, där man nog kan säga att mitt intresse för äldre inredningsstil tog sin början. Exteriören har jag visat, här kommer nu några av mina många bilder från interiören!

Här har vi kommit in i det rymliga köket. Förr tillbringade man mycket tid i köket, särskilt under långa, kalla vintrar, när istapparna hängde från kristallkronan i salen... Vaggan på golvet har typiskt norrländska, längsgående medar.
Här är en detalj som man kommer ihåg sedan barndomen! Alltså inte att jag satt i en sådan här, utan att jag var fascinerad av den. Detta var LÅNGT innan de kommunala daghemmens tid. Barnet hängdes upp i taket, sittandes i denna pottstol (eller vad man skall kalla den!) Sedan var det bara att pluppa ut det man skulle genom hålet. Satte man en hink under, tro? Och tänk vad man sparade tid när man slapp tvätta blöjor! Här har vi sängskåpet. Även det ett kärt barndomsminne! Högst på önskelistan varje jul, förstås, men inte fick jag något sängskåp, inte. Trots att fadern var snickarkunnig... Det närmaste jag kom var mormors stugvind. Där fanns inbyggda kojer med draperier man kunde dra för, och tapeter av gammalt tidningspapper.
I den här typen av skåp satt man och sov. För så här korta var folk inte, även om det är vad man tror när man ser längden på sängarna. Man halvsatt alltså, på grund av att det ansågs hälsovådligt att ligga ned en hel natt...
Här står jag med bebis på magen, flera år yngre och flera kilo tyngre... Det snaskas en hel del när man ammar! Det ser faktiskt ut som om jag drömmer om kanelbullarna på fiket...
Ett av sovrummen, med vacker imperialsäng. Väggarna har underbara målningar i en grön färg, som t.o.m. jag tycker om (är annars ingen vän av grönt i någon form!)
Salen, i andra änden av huset. Den här bilden är absolut värd att "klicka upp" för att se detaljerna.
Det speciella med norrbottensgårdarna är ljuset. Rummen i bottenvåningen har oftast stora fönster på tre väggar. Det gör att det kommer in ljus från alla håll. Oerhört vackert, eller hur? Tyget i taket hängdes upp när rummet smyckades till fest eller bröllop.
Tras- eller ripsmattor i långa banor är fint. Nyblom och Kollén har ripsmattor i tiometers-längder, så man skulle kunna ta efter den här stilen. Och titta på bondrokoko-stolarna! De ser exakt ut som mina! Fast säkert 200 år äldre. Därav lapparna på sitsen, där det står att man INTE skall sitta på dem!
Uppbäddad soffa i andra änden av salen. Man sov inte i den. Jag tror att man förvarade textiler på det här sättet, rätta mig om jag har fel.
Ute i hallen (och verkligheten) igen! Här någonstans brukar jag backa och gå in igen. Bara insupa intryck och atmosfär.
(Och jag fick förstås min kanelbulle till slut! Om inte två... jag minns inte så noga.)