Arvegods

Man ärver saker, men man tycker inte riktigt om dem. Ni vet känslan? Man liksom tröttnar på dem. Och man kan INTE med att skicka dem till Myrorna, nej då, allt skall sparas för eftervärlden, för det är ju från SLÄKTEN. Sådan är jag, i alla fall. Ett handikapp, helt klart. Den förbaskade tennprylen (såssnipa, heter det så?) har åkt ut och in från förrådet ett flertal gånger. Det bästa jag kommit på är att ha nötter i den till jul. Men nu skulle den väck! Jag hade bestämt mig.
DÅ... får jag syn på en bild någonstans på nätet. En rosa ros i en tennbytta av något slag. Hmmm, kan det funka? Köpte mig en vit ros. Fejkad, förstås. Och det blev fint! Och så var gammelmoster Andreas tennsnipa räddad, för ett tag i alla fall.
Först hamnade den i köket uppe på allmogeskåpet (helt riktigt, det var inte igår jag dammade där uppe!):
Sedan i det nymålade vardagsrummet! Jag blev så inspirerad att jag inhandlade en likadan ros fast rosa. Finns på Coop för en billig peng. Pionen i silverkannan är från IKEA, boken om ikoner från Panduro, lampan är arvegods, gardinerna från Åhléns och den lilla bysten hittade jag först på loppis och köpte den INTE för 25 kronor. Sedan ångrade jag mig, och fick betala 80 pix för en likadan på antikmässa. Men det var det värt!
(Förresten tror jag att moster Andrea köpte den där tennsnipan på auktion någon gång på 80-talet. Så jag tror inte att hon hade blivit allför putt om jag dumpat den gräsliga saken...)