Festfixarens vardag

TRÖTT!!!

Helgen har helt försvunnit. Mannen jobbade (12-timmarspass), och fyllde år i går (söndag). Vilken BRA idé att ha kalas, när man inte ens är hemma. "Bara familjen", jovisst, men det blir 18 personer totalt!

Missförstå mig inte, jag älskar att ha kalas. Men lyssna på följande scenario (eller heter det inferno...?):

Jag tillbringar lördagkvällen på stormarknaden. Släpar hem fyra kassar med mat, tunga som bautastenar.

Stiger upp tidigt söndag morgon. Äter en snabb frukost, fixar ungarnas kläder, jobbar i två timmar, städar i tre timmar, duschar, fortsätter plocka.
Fram med dynor till trädgårdsstolar, finns det is i frysen? Lunch till barnen. Kyla drickor, leta upp tallrikar och bestick till alla arton.
Steka kyckling, fixa sallad, diska salladsskålen, i med alltihop och hoppas att det inte blir dåligt i värmen, för kylskåpet är proppfullt. Röra ihop dressing. Oj, värma bröd - på med ugnen! Göra en ostbricka. Flytta bilarna så att folk får plats på gården. Fram med plaskpoolen till barnen.

(Här någonstans dyker svärföräldrarna upp. Käcka tillrop: "Kom ut och sätt dig en stund, så att du får lite sooool!" En kvart innan gästerna kommer? Tror inte det, nej...)

Gästerna kommer. Vas till blommorna? Var lägger vi paketen? (Shit! Finns det toapapper och ren handduk???) Maten hyfsat klar, koka kaffe till stora termosen, hur länge skall tårtorna tina?
På pass vid buffén. Lillan allergisk, vad innehåller brödet? Attans, har glömt att kolla. Passa så att hon inte stoppar i sig fel saker. Barnen bråkar, någon behöver plåster. Har alla någonstans att sitta? NEJ! Glömde brödet i ugnen, jaja, det blev lite knaprigt bara. Och du spillde ut din saft, ja. Då torkar vi upp det innan någon sätter sig i det.

En av småkusinerna vänder sitt lilla förnumstiga ansikte upp mot mitt och förkunnar, mycket bestämt:
"Hörru, jag tänker faktiskt inte äta NÅGOT av det här!"
Jag ler krampaktigt och säger:
"Så bra, men tårta kan du glömma, raring", varpå jag rusar vidare mot ölkylen.
(var är den förbaskade sambon? Han skall ju komma hem nu???).

Sambon kommer hem till sitt kalas. Han umgås med gästerna. Hela kvällen. Jag får lite mat till slut (matar minsta kusinen med flaska, samtidigt).

Kaffe och tårta. Högljudda snarkningar hörs från vardagsrummet. Svärfar har somnat på soffan. Måste vara underbart att vara så relaxad...

Här finns ett tydligt mönster: kvinnorna springer efter barnen och ser till att de inte slår ihjäl sig, eller varandra. Männen däremot, umgås under avslappnade former. Om någon av dem ombeds att exempelvis hålla i ett spädbarn, så att kvinnan kan få peta i sig lite mat (stående), så hörs ett ljud som påminner om nordanvinden över kalfjället. Det är mannen som suckar. Kvinnan får dispens. Men bara tills hon ätit upp.

Min egen karl kan eventuellt fås att göra något, exempelvis ladda kaffebryggaren. Men inte per automatik, och med tydligt motstånd. Och han flyr snabbt ut i vimlet igen.

Min födelsedag, hans födelsedag, barnens... det spelar liksom ingen roll. Jag har köksplacering. Igår var jag både kock, servitris och städerska.

Klockan nio (när folk började troppa av), efter att jag laddat diskmaskinen för sista gången, sjönk jag ned med en kopp kaffe och ett glas av mannens nyfådda sextonåriga Lagavulin. Och undrade vad som hände. Om folk hade haft trevligt? Om maten var god? Hur man får bort chokladfläckarna, från min vita Ektorp-soffa???

Mannen har lösningar på allt: "Du skall inte krångla till det för mycket. Du måste förenkla."
Jomenvisst. Som om vi någonsin bjudit på trerättersmiddagar sedan vi fick barn.
Förenkla, my ass! Han skall få för förenkla!

MENYFÖRSLAG, NÄSTA KALAS:

Huvudrätt: kokt korv med bröd. Till det ketchup.
Dessert: pinnglass (vanilj).
Dryck: blandsaft (från dunk).

Vill folk ha något annat får HAN springa. Cateringfirman går härmed i strejk!
(Men jag tror att folk hade trevligt. Och till nästa gång har jag nog glömt alltihop...)

KRAMAR:

Annette