Manglad vardagslyx

Förra helgen hade vi gäster. När diskhandduken blev oacceptabelt grisig hämtade jag en ny i skåpet. Blev plötsligt stående med handduken i handen, och insåg min priviligierade situation: en nytvättad, nymanglad handduk, i en stapel som aldrig verkar ta slut! Jag har dessa travar av handdukar på många ställen. Jag har min mor att tacka för dessa.

Mina tidigaste barndomsminnen är nymanglade. Jag minns lakanen i spjälsängen; släta, svala... Mamma krusade örngottsband med en speciell liten tång, ända in på sjuttiotalet.

Annars tycker hon nog att vi klarar av vuxenlivet ganska bra. Och handdukarna som hon manglar åt oss är ju inte på något sätt nödvändiga för vår överlevnad. Men de är definitivt grädden på moset!

Jag älskar att ta fram de där blanka, släta handdukarna, veckla ut dem och hänga dem försiktigt på kroken i köket, så att vecken fortfarande är så där nonchalant knivskarpa. Jag har ett par handdukar i tunn frotté också, dem befattar sig inte mamma med. De är dubbelt så effektiva att torka med. Men inte lika lyxiga!

Den manglande typen av mamma är ett utdöende släkte. Vad har vi för kunskaper som vi assistera våra döttrar med i framtiden? Jag vet inte riktigt. Lösa Rubiks kub...?

Så tack, kära "mams" för att du orkar hålla på med det här! Det är en ovärderlig vardagslyx för oss i den stressade vardagen.

KRAMAR:

Annette