Då var det klippt igen!!!

Igår kom mina föräldrar på besök över dagen, och så var det återigen dags för en tur till IKEA. Har tidigare beklagat mig över att man alltid gör fynd på IKEA. Man skall köpa en korv för 5:- och kommer ut med, tja, ni vet...

Inne i fyndhörnan stod den:
Vita Hem-rörelsens ikon och främsta symbol på möbelsidan: en Ektorp bäddsoffa med klädsel "Blekinge vit"!!!

Kaos utbröt i mitt huvud. Mannen var inte med, men hans ord ekade inne i min omtöcknade hjärna:

"Vi har inte plats! Var skall du ställa den? Vaddå, VIT soffa när vi har småbarn! Ja, JAG har i alla fall inte råd! Inte NUUU!!!"

Den stod och balanserade på en vagn. Hade någon redan tagit den? Jag bevakade en halv minut. Det verkade lugnt. Jag studerade prislappen, den var nedsatt från 5500:- till otroliga 1800:-.

Men vad var det för fel på den? Lutar bakåt, stod det på lappen. Tror sjutton det, när den står på en vagn, tänkte jag förhoppningsfullt. Med oanade krafter släpade jag ned soffan från vagnen, vinkade till mig styvfadern som med sina aktningsvärda kilon fick provsitta. Godkänd. Lutade alls ICKE!
Jag parkerade sålunda i soffan och beslöt att inte lämna varuhuset utan den.
Ringde Mannen och fick höra alla argument som jag nämnt ovan. Jag gav mig inte.
Mannen dök upp med den pyttelilla kombin.
Och nu står den hemma i vardagsrummet!
Nej, den får INTE plats! Rummet är fullt av kartonger, målningsprojekt, möbler som skall ut, möbler som skall bort. Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Men jag har en soffa!
Här tänker jag bort miljön runtomkring. Kudden bakom heter "Alvine" och kommer från IKEA. Den vita med monogram är gammal.
Hittar man något man absolut vill ha, länge letat efter och dessutom till snuskigt bra pris, skall man stänga öronen för alla mot-argument. Ett fynd är ett fynd, så är det bara!

KRAMAR:

Annette

Vita projekt

Även min mamma har hakat på den vita trenden!

Jag fick fria händer med den sjuttiotalsröda pallen i toaletten, så den fick bli målad i den gamla goda "IKEA-gustavianska" färg som jag gillar så mycket (S2005-Y30R) Här ser ni resultatet, före (slipad), och efter:

Ungarna älskar den här pallen. De brukar stå på den när de tvättar händerna. Nu när vi lånade hem den, tog de med den in på vår toa, och låtsades att de var hos mormor...

Jag vet inte hur gammal den är, men det står skrivet "18,75:-" under med blyerts.

Även en gammal ängel kom fram ur skåpet. Jag har fått den av vännen Heidemarie, men eftersom den var svart, med någon slags guldfärg i nyllet, så har den aldrig riktigt passat någonstans. Heidemarie föreslog redan när jag fick den, att jag skulle måla den vit. Först nu föll enkronan ned:

Den fick bli vit, med hjälp av Capacryl Lackfärg V25 från Caparol (Det vore väl bra om jag kunde komma ihåg att ta "före"-bilderna verkligen före, och inte "precis-när-jag börjat-måla"! Så är det alltid). Visst blev det skillnad? Nu får den ligga framme på bordet i salongen, i väntan på väggplats.

Slutligen gick jag lös på ett par små skulpturer, minnen från en kurs jag gick en gång. Nu får de också stå framme! Här använde jag V-slip (vit, vattenbaserad grundfärg):

Arvegods

Man ärver saker, men man tycker inte riktigt om dem. Ni vet känslan? Man liksom tröttnar på dem. Och man kan INTE med att skicka dem till Myrorna, nej då, allt skall sparas för eftervärlden, för det är ju från SLÄKTEN. Sådan är jag, i alla fall. Ett handikapp, helt klart. Den förbaskade tennprylen (såssnipa, heter det så?) har åkt ut och in från förrådet ett flertal gånger. Det bästa jag kommit på är att ha nötter i den till jul. Men nu skulle den väck! Jag hade bestämt mig.
DÅ... får jag syn på en bild någonstans på nätet. En rosa ros i en tennbytta av något slag. Hmmm, kan det funka? Köpte mig en vit ros. Fejkad, förstås. Och det blev fint! Och så var gammelmoster Andreas tennsnipa räddad, för ett tag i alla fall.
Först hamnade den i köket uppe på allmogeskåpet (helt riktigt, det var inte igår jag dammade där uppe!):
Sedan i det nymålade vardagsrummet! Jag blev så inspirerad att jag inhandlade en likadan ros fast rosa. Finns på Coop för en billig peng. Pionen i silverkannan är från IKEA, boken om ikoner från Panduro, lampan är arvegods, gardinerna från Åhléns och den lilla bysten hittade jag först på loppis och köpte den INTE för 25 kronor. Sedan ångrade jag mig, och fick betala 80 pix för en likadan på antikmässa. Men det var det värt!
(Förresten tror jag att moster Andrea köpte den där tennsnipan på auktion någon gång på 80-talet. Så jag tror inte att hon hade blivit allför putt om jag dumpat den gräsliga saken...)

Vita träsket...

Jag har blivit anhängare av den "vita stilen". Det är bara att erkänna. För att vara en riktig "vita hemmare", måste man skaffa sig vissa yttre attribut. Detta är ett:

Nysilverbrickan med (olika) fattigmansljustakar. Ser ni? Nu finns det ingen återvändo!

Anledningen till att jag skäms är, att jag alltid vänt mig från trender. "Guuud, vad du är trendig!", en sådan kommentar skulle få de flesta att rodna förtjust. Jag tänker istället: "Åh, NEJ, vad har jag gjort för FEL???" Kan det vara min konstnärsnatur...?

Men nu står den där, brickan. Och jag erkänner : vissa s.k. trender är trevligare än andra. Jag har provat pastelligt romantiskt. Sedan pastelligt åttiotaligt. Så blev det svartvitt minimalistiskt. Sedan murrig, gammaldags biblioteksstil. Och nu vill jag ha LJUS! Men ändå gammal stil. Alltså får det nu bli den "vita stilen".

Jag läste någonstans, att när hjärnan uppfattar färger, så strävar den efter att återföra färgintrycken till vitt. Och därför skall vita omgivningar vara så vilsammma. Tja, kanske det?

Tjolahopp!

(Ljusstakarna är från Jysk, brickan ett loppisfynd, och i bakgrunden skymtar mitt nymålade TV-skåp, köpt på blocket.)

Hägnan - Hur alltihop började

Hur startar ett inredningsintresse? Och vad är det som avgör vilken inredningsstil man fastnar för? Jag har haft flera olika inredningsideal genom åren, men mitt allra första (och, som det verkar, även sista...) ideal är det gammeldags, lite romantiska. Laura Ashley och Mulberry har varit stora favoriter i åratal. Men innan dess, ända från barndomen faktiskt, har jag älskat historiska miljöer, från gamla slott till allmoge till paradvåningar med massvis av stuckatur... Och jag misstänker att allt började här:

På hembydsmuséet Hägnan i Gammelstad utanför Luleå, staden där jag växte upp. Dit åkte alla ungar på skolresa titt som tätt. Höjdpunkten för de flesta var väl matsäcken, och att slippa skolarbetet för en dag. Men lilla Annette försvann in i något av husen och gick knappt att få därifrån! Jag älskade det. Och någonstans där bestämde jag mig för, att VERKLIGHETSFLYKT, det skulle bli min grej i livet!

Jag började tidigt att samla alla gamla föremål från släkten. När jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder, till en gammal lägenhet med stuckatur (förstås!) med en svindlande hyra på 700:-/månad, gick jag lös på diverse gamla möbler med en burk färg i gustavianskt grå nyans, kompletterade det hela med spetsar, gamla bruksföremål och randiga trasmattor. Jag gjorde eget smör och filbunke. Jag virkade. Och använde fotogenlampor när kvällen kom. Hur normalt är det för en 17-åring?

I tjugoårsåldern blev jag minimalist. Allt var stramt och svartvitt och estetiskt. Det varade i tre år ungefär, sedan började jag förstå varför jag vantrivdes i alla rum i lägenheten utom köket. För där, i originalköket från 30-talet, fanns alla ärvda gamla saker. Och allt som var "jag"! Så pendeln slog tillbaka mot brunmurrig, överlastad engelsk biblioteksstil:

Det är först nu jag börjat inse att det inte måste vara antingen eller. Man kan ha det ljust och lite sparsmakat, och ändå gammaldags och mysigt! Så nu får biblioteket flytta till ett mindre rum. In kommer istället en gustaviansk salong... Mer om detta senare! Här kommer fler bilder från Hägnan:

Välkommen in! Det finns ett namn för den här typen av byggnad. Portlider?

Till vänster ser vi ett Härbre, en typisk norrländsk visthusbod. Den står på ben för att skydda mot djur som vill komma åt godsakerna...

Sedan finns en mysig lanthandel, där man både kan handla diverse trevligheter (någon mer än jag som gillar tjärtabletter...?) och uppleva miljön i en lanthandel "från tiden".

Ett cafe finns naturligtvis också. Så att man kan stanna länge! Ta en titt på trasmattan på den översta bilden (klicka för förstoring). Den är MÅLAD! Så himla läckert! Skall försöka mig på det någon dag...

Så här ser husen ut under uppbyggnad. Hit kommer gamla byggnader som är värda att bevara. Ett norrländskt Skansen, men inte så "turistigt". Besök!

Lovar att återkomma med interiörbilder senare. Jag har massor!!!