Julen enligt Tilda

Jag vet inte varför jag köpte den här förpackningen med Tilda-änglar, för säkert tre år sedan. Eller förresten, det vet jag: de finns inte att köpa färdigsydda. Och när Panduro rear, så REAR de!
Paketet har stirrat på mig som ett dåligt samvete sedan dess.

"Jag hjälper dig att klippa ut delarna", sa Marie. "Och glöm att sy för hand, du plockar förstås fram symaskinen, och svisch så är det färdigt!"

Plötsligt såg det ut så här på köksbordet, mellan filtallrikar och smörpaket:

Marie åkte hem och lämnade mig i sticket. Jag som bara hade träslöjd i högstadiet. Det fanns en anledning till det.

.

Jag fick ärva en symaskin av gammelmoster Andrea som hade syateljé. Vi tyckte inte om varandra (alltså, jag och symaskinen). En dag hystade jag in den i bakluckan, åkte in till sta´n, klampade in i första bästa affär som sålde dylika tingestar, slängde upp Andreas maskin på disken och fräste:

.

"Ge mig en annan! Vad som helst, bara den inte har några FUNKTIONER!!!"

.

Det blev en Pfaff, ett skyltexemplar. Den kan sy raksöm, zick-zack och så kan den backa. Det är allt. Jag kan leva med den.

.

När mannen kom hem från jobbet satt jag och muttrade vid maskinen.

.

"Vad säger du?" undrade han.

"Det här skall Marie få för", upprepade jag,. "det här med "svisch" är ju rena rama osanningen!!!" Här har då den något trötta ängeln äntligen rest sig upp.

.

Jag övervägde faktiskt att lägga ned projektet här, då jag stirrade ned i kartongen med vingar, pärlor och klänningstyg. De kanske kunde gå som pepparkaksgubbar istället...? Jag tyckte att de hade lite Maileg över sig, som ett slags primitiva trasdockor, från den ljuva tid då barn bara hade hemsnickrade leksaker. Typ, tre var.Ack, ja... Det är skönt att ha en vän att luta sig mot!Men jag kämpade på. Två dagar tog det. Snacka om att få respekt för hantverk!!! Bara att pilla i fyllnadsvadd i alla de små kroppsdelarna tog flera timmar!

Jag skall inte berätta om alla vedermödor på vägen, de är glömda nu...

Och de ser ut precis som på bilden! Om man inte tittar för nära.

Men aldrig mer, det säger jag bara.

.

(Tidningen "Allt om handarbete" ringde förresten dagen efter och ville erbjuda en prenumeration. Jag avböjde vänligt, väluppfostrad som jag är, men grabben i andra änden undrade nog varför jag lät så ansträngd och sammanbiten...)

.

Önskar er alla ett skönt slut på veckan!