Jul -loppis

För ett tag sedan spårade det ur igen, totalt.

Jag och vännen Marie, de loppistokigaste fruntimren i stan,  krånglade oss återigen in i min pyttelilla Ford Fiesta, och gav oss iväg på loppisturné. Även loppisarna tar Visakort nuförtiden. Det underlättar. Man vet aldrig vad man hittar.

Och OJ, vad vi hittade!

Första anhalten: Pingstkyrkans Second Hand i Mölndal. Här hade förstås julsakerna invaderat hyllorna! Mängder med gammalt charmigt julpynt plockades raskt ned i korgarna, tills vi sansat oss och insett att vi inte har plats för allt. Nåja, följande fick i alla fall följa med hem till mig:

En  klassisk julljusstake i Carl Larsson-modell från Smålandsslöjd:

Eldhund i metall, med hållare för julgransljus:

Den största kulljusstake jag någonsin sett (måla eller inte måla?)

Ett par omålade kulljusstakar, som skall få bli vita:

Lindebarn i tomtekläder? Skall få pryda ett eller annat jularrangemang. Eller så kanske han blir en kattleksak…

Liten julklocka i porslin, gammal.

Gammal julängel. Shabby!

Skinkpinne i “hygienförpackning”. Jag är såld på förpackningar. Har jag berättat att jag har ett paket julgransglitter i originalförpackning från sextiotalet i lådan med julpynt? Jag plockar upp den varje jul, stryker ömt den röda papplådan och lägger ned den igen. Julstämning!

(Ja, jag vet. Jag är nog lite skruvad. Men den har en prislapp med “1:40 cirkapris inkl. oms.” på, och jag älskar den.)

Ett vitrinskåp till butiken blev det också, mannen skall åka och hämta det. Problemet med det är att han måste ta med sig kvittot, och då ser han vad jag shoppat för. Inte bra! Jag kommer att säga att det var Maries saker. Och hoppas att han inte läser det här.

Nästa anhalt: Erikshjälpen!

Där blev det en liten vit tekanna, ett örngott med mellanspets, en smörask till svärmor, en pytteliten kopp (att ha ett värmeljus i)  och ett par rejält fula sjuttiotalstomtar till avlånga hyllan i köket (jag samlar, men de måste vara ASFULA för att få komma med i gänget!)

Plötsligt landar våra blickar på en superfin liten rustik sekretär. Vi kollar prislappen. FYRTIO SPÄNN??? “Men den vill jag ju ha!” kvider Marie. “Hur kan den kosta fyrtio spänn???”

“Vi hämtar någon från personalen och frågar om de inte glömt en nolla”, föreslår jag.

“Är du inte klok?” fräser Marie, “Här frågas ingenting!!! Vi säger bara “Den här vill vi ha!” Kolla skylten därborta: “Priset på prislappen gäller!”

Till slut fick vi tag på en vänlig man, som kom fram och skrev ett kvitto. På fyrtio kronor.

Problemet är bara när Maries man sedan skall hämta sekretären, då måste han ju ha kvittot med sig. Och då kanske han tittar på det, och börjar undra varför det är så långt, och vad alla de andra nitton sakerna är?

Marie har en lösning på det också: “Jag säger att det är dina saker”, säger hon belåtet.

I krig och shopping är allt tillåtet.

 

Godnatt alla vänner därute!

Önskar er en fin Söndag!

Kramar:

Annette