Spinnmästarevägen - början på något nytt

Och plötsligt slutade hon blogga!

Visst saknar jag det en aning ibland, men framför allt alla härliga människor man lärt känna genom bloggen. Men plötsligt tog livet en oväntad vändning! Projektet som plötsligt tog överhanden är av en helt annan kaliber än vitsprayade loppisfynd, monogramgardiner och decoupage-ägg.

Vi snackar alltså grovarbete. Skit under naglarna. Takfärg i håret. Klädsel som rekommenderas är fläckiga mjukisbrallor från tidigt 90-tal. Men det är värt all möda, för vi håller på att väcka världens vackraste hus från 1911 ur middagssömnen. Här är det: ta-daaa! 

Säg hej till HUSET!

Ja, jag vet. Eternit kan knappast anses vara en skönhetsupplevelse... Men den här glasklara dagen i höstas, med vildvinet klättrandes uppför fasaden, så tänkte jag bort den. Jag såg bara Huset, och dess själ.

För det HAR själ, vårt nya hus! Till exempel så talade det om för mig att det gärna ville vara vårt hus, och att vi skulle köpa det. Det talade till MIG alltså, inte till Mannen... Han kunde inte (eller ville inte?) höra ett smack av allt det som Huset så gärna ville berätta. Han såg bara det han ville se. 

(Trappa från gatan mot trädgård och entré)

"Det lutar utåt gatan" sa Mannen, kikade ut genom fönstren på övervåningen och fick genast svindel. Jag kikade också ut och fick INTE svindel. Som gammal ballongflygare så har jag inga sådana tendenser. Men jag såg att fönsterglaset var gammalt och släppte in ljuset så vackert. Och att man såg flera mil, nästan ända ut till kusten.

(Gaveln mot sydost. Körsbär och fläder, jordgubbar och björnbär.)

Man får en känsla av att vara ute på någon av öarna i Göteborgs skärgård.. Men den skillnaden att det är fyra minuter till IKEA. Det har sina fördelar. OCH nackdelar, bör jag kanske tillägga...

Idag regnar det här i Götet, ordningen är m.a.o. återställd. Regn och fyra plusgrader och mörker och elände, precis som de brukade vara förr om vintrarna! Så jag plockade fram de här bilderna för att minnas hur det var i höstas.

Luften var hög och klar. Himlen var EXTREMT knallblå, helt utan Photoshop. Gräset var grönt och gnistrade i solljuset.

Här uppe på kullen lyser alltid solen. Det är sant! Det kan vara tvärmulet i hela Göteborgsområdet, men minsta lilla spricka i molnen skickar alltid solen åt det här hållet.

Huset är omgivet av vackra gamla murar. Hur gamla vet ingen.

(Vy mot granntomten, vår enda parkering "Var har du tänkt att vi skall ställa bilarna???" reflekterade Mannen när vi kikade på Huset första gången. Där blev jag rätt så svarslös, faktiskt... Tre bilar och inget garage eller ens en gårdsplan?)

Gränsen mellan Sverige och Danmark gick här en gång i tiden. Lindome var danskt, det är lite svårt att greppa.

Bakom vår tomt går en gammal pilgrimsled, en av de viktiga vägar som knöt ihop Danmark, Sverige och Norge. Förr lade man de viktiga vägarna högt i terrängen, för att de inte skulle bli översvämmade och oframkomliga. Här vandrade pilgrimerna på väg till Trondheim, eller Nidaros som det hette då, för att besöka St: Olof´s grav. 
 
För sex- eller sjuhundra år sedan var 20-50% av Europas vuxna befolkning ständigt på vandring. År 1545 förbjöd Gustav Vasa oss svenskar att pilgrimsvandra. Det sägs att han ville få svenska folket att arbeta mer och vandra mindre... Och när semestern sedan infördes hade folk redan hittat på annat att göra. Sportstugor och Mallisresor och grillkvällar, t.ex... 

(Ett litet växthus. Vad har man det till? Måste fråga någon som vet!)  

Trappan upp mot den övre delen av trädgården. Jag älskar trädgården! 900 kompakta, terrasserade, lummiga kvadratmeter. De förra ägarna har lagt ned själ och hjärta här, och det känns. Så otroligt, perfekt LAGOM, i jämförelse med den 6000-kvadratmeters ogräsbevuxna, oanvändbara sluttning som vi har idag...

(Klematis vid entrén. Lycka! Inget har vuxit vid min entré förr!)

För första gången på länge känner jag att jag är HEMMA. Vi har bunkrat med linoljefärg, kalkbruk, golvsåpa och ett oändligt tålamod. Jag drar ned en våd med vävtapet ibland, filar lite i ett hörn och försöker att inte se allt som inte är gjort ännu. Det får ta tid! Inte bara får, det SKALL ta tid. Med plats för eftertanke och lyhördhet. 

Först flyttar butiken in, fortfarande med namnet "Floras kulle". Sedan flyttar vi också, när vi krympt vårt nätta lilla bohag så pass mycket att vi kan få plats...

M.a.o. färdigbloggat om Pyssel & papp, i alla fall för ett tag. Men en renoveringsblogg blir det nog, för att dokumentera framstegen som vi hoppas kommer så småningom. "Före" och "efter" upphör aldrig att fascinera! Frågan uppstår direkt: vad skulle den bloggen kunna heta? Hmmm... vi bor ju granne med August Werners gamla pampiga textilfabrik från 1907. "Granne med Werner", vad sägs om det...? Måste klura lite till! 

(Aug. Werners Fabriker AB, numera Paintballfabriken. Bilden lånad från http://www.img.geocaching.com/)

 Ta hand om er, vänner! Vi hörs och syns i sajberspäjs framöver!