Snart är vi där igen, i det ombonade tédrickar-träsket... Det har också sin charm, förstås. Vi bär ändå med oss alla minnen vi samlat på oss under sommaren.
Inga stora upplevelser den här gången, men det behöver inte alltid vara så mycket action heller. Det här är min sommarlycka:
Det är sommarkväll. Planet tar mark på Kallax flygplats. Datorn ligger kvar hemma. Barnen har fått pysselblock av flygvärdinnan. Man vet att någon väntar på att vi skall komma. Första kvällen. Man står barfota ute och borstar tänderna, ser ljusen från järnverket och Luleå hamn tvärsöver fjärden. Precis som när man var sex år gammal. Samma ljus, samma ljud.
("Järnverket? Skall det vara något till barndomsminne, det?" Jajamensan!) En sjöfågel ropar sorgset över vattnet. Det är skönt att krypa ned i sängen i sovstugan, och man blir snart varm om fötterna. Till frukost får man en hel kopp blåbär, som mannen har varit ute och plockat. Då kommer man ihåg varför man valde just honom.
Man har fått sova ut, för morföräldrarna vaknar tidigt och har redan hunnit baka nnn... chokladbollar med barnen. Man tar med sig kaffekoppen ned till bryggan på morgonen. Solglitter i vattnet och sand mellan tårna. Järnverket i Luleå har många upplevelser att ge, om man köpt biljett på första parkett... Barnen normaliseras efter ett par dagar, och slutar tjata om dataspel och familjen Simpson på video. De anpassar sig till ett liv där sand, hav och blåbär blir det centrala. Det känns skönt och naturligt. De får umgås ostört med den äldre generationen. Morfar gör båtar, som man får hämta när de är på drift åt Finlandshållet, till lillungens förtvivlade skrik. Saker som verkar stora och viktiga hemma, verkar krympa och försvinna långt, långt bort. Friden lägrar sig, man sänker axlarna och går ner i varv. Barnen får fiska från lillbåten med morfar, och drar upp sina första abborrar. Som steks i pannan till kvällsmat. De är stolta och glada, men vägrar äta fisken. Mamman hoppades på det, för då kan hon få smaka...Ibland regnar det förstås. Men efter regn kommer solsken, och det våta blåbärsriset luktar så gott. Man försöker slå i barnen att det finns en guldskatt i slutet av regnbågen, precis som våra föräldrar försökte. Med skillnaden att våra barn går inte på det, som vi gjorde...Om kvällarna hinner man pyssla med barnen. Och inse att det är lika kul som när man var liten. Nåja, nästan... Man går långa promenader, tittar på hus längs vägen, hinner prata och drömma om framtiden. Man benar upp tankarna. Och man skrattar åt gemensamma saker!
Och man får INTE ont i fötterna, eftersom man har världens skönaste skor! Och fulaste... Om kvällarna, när sensommarmörkret sänker sig kring stugan och fyrarna tänds, hinner man gå ut och titta en stund på månen, och upptäcka hur vacker den är. Klockan fem på morgonen. Storungen behöver hostmedicin. Morgonen är kall men så vacker med morgondimman över det spegelblanka sundet, att man överväger att inte krypa ned i sängen igen. Men man gör det ändå, för att man KAN...
Man promenerar ut till holmen i solskenet.
Lillungen letar efter åkerbär med pappan.
Och hittar mängder! För den som inte smakat kan jag säga: närmare himlen kommer man inte, än med en handfull åkerbär i munnen...
Jag måste förstås gå förbi min mormors gamla stuga med de röda fjällen, som vi inte längre äger. "Här förstår ni, barn, tillbringade mamma sommarloven när hon var liten!" Måttligt intresse. De är för små för att förstå sig på nostalgi. När solen lyser på lingon- och kråkbärsris, då doftar det precis som då. En hallonbuske längs vägen släpper sina tunga, mogna bär till marken när vi lyfter på en gren.
Luften står stilla i värmen just här. Marken är torr att gå på och knastrar under fötterna. Det blir palt till middag, med mycket smör (smör sänker GI:t på palten, så vi blir nog smala och fina...) Jag rullar och mannen håller sleven. Vi får nätt och jämt plats i stugans lilla kök.
Luften står stilla i värmen just här. Marken är torr att gå på och knastrar under fötterna. Det blir palt till middag, med mycket smör (smör sänker GI:t på palten, så vi blir nog smala och fina...) Jag rullar och mannen håller sleven. Vi får nätt och jämt plats i stugans lilla kök.
En annan dag äter vi surströmming. Mannen äter åtta stycken för att bevisa att han är en hårding. Jag berömmer honom och tycker att han är duktig. Sedan får han får ont i magen och gnäller.
Man blir behagligt trött av havsluft och skog, och struntar i att sminka sig.
Och sedan - att komma hem igen! Det är inte så fel det heller.Sensommarkramar:
Annette
4 kommentarer:
Ett ord.........
Underbart!!
Tänk vad det behövs lite för att allt ska bli vackert, lugnt och fridfullt.
Tack för en fin läsupplevelse.
Åsa
Hejsan, jag måste bara tacka dig för ett helt underbart inlägg. Jag läste och tog god tid på mig att titta på alla vackra bilder som du visar, så vackert . Kändes som tiden stannade upp ett tag och bilderna andades lugn! Kan behövas idag efter en intensiv men oförglömlig helg, kramar från en trött men lycklig Viola
Vilket inlägg!! Jag sitter här med en liten klump i halsen, så vackert, kärleksfullt och lite vemodigt...underbart!
Tack.
Flisan
Ääääntligen fick man sett alla bären - synd att man inte kunde smaka bara, så goda som de såg ut! Himla många fina bilder också; en riktigt avkopplande semester kan man tro, med det där nordliga lugnet...
Gjorde eftermiddagen klart trevligare på jobbet!
/din vän i PGN (som inte varit så långt norrut, eller provat surströmming, än ;-)
Skicka en kommentar