Magasinet Jeanne d´Arc Living

Igår kom den!
Kartongen med Jeanne d´Arcs nya inredningsmagasin. Den höll vad den lovade, kan jag säga. Här finns mängder av fina inredningstips och vackra bilder!

Tidningen kommer ut 6 gånger per år, och varje nummer är på 130-150 sidor. Den finns inte att köpa i den vanliga tidningshandeln, utan endast hos inredningsbutiker.

Om ni är intresserade så maila mig på floraskulle@yahoo.se, så skickar jag ett exemplar. Priset är 79:-, och portot för den fullmatade tidskriften är 48:-, alltså totalt 127:- (den väger 550 g).

Om det finns efterfrågan så kommer jag att beställa hem den fortlöpande.

Jag har bara ett mindre antal, så passa på!

(Tillägg 2/4-09: jag har bara tagit hem detta nummer, alltså februarinumret, och kommer inte att göra det heller förrän vi har lyckats få igång vår webshop. Men av detta har jag fortfarande några exemplar kvar för den som missade det! D.S.)

.

Men nu över till något helt annat!

När började ni intressera er för inredning?

Satt ni också och kurade framför ett dockskåp, och möblerade om i det oändliga?

Jag hade förstås ett Lundby-hus (skala 1:24), det var det som gällde på sextio- och sjuttiotalet.

Först hade det två våningar, grå golv och alla möbler var vita.

Sedan gjorde sjuttiotalet sitt intåg!

I takt med att föräldrarna klädde in vår mexi-villa i bruna vävtapeter (invändigt...), så hjälpte pappa mig att tillverka heltäckningsmattor i filt till dockskåpet.

Och plötsligt var alla nya möbler orange.

Jag fick en undervåning med gillestuga, och slutligen en källarvåning som blev pingisrum, med hörnsoffa i furu. Det hade man på sjuttiotalet.

Döttrarna vill ofta ta fram dockskåpet för att stöka till det, bryta av några ben på de små stolarna och sedan tröttna efter en timme.

.

Så efter att vi suttit härom kvällen och tillverkat miniatyrmat i cernit-lera, så blev de förstås inspirerade, och började tjata om att få ta fram skåpet från vinden (där jag i ren ilska placerat det, precis innan jul).

Jag satte mig på järntvären. Nej, nej och åter nej!

"Varför leker de så konstigt med dockskåpet?" beklagade jag mig för min mamma efter att ha lagat och limmat en hel tvåliters glassbytta full med dockskåpstillbehör.

"När jag var liten gjorde man FINT i dockskåpet, det var liksom det som var grejen!"

Men pappan föll till föga, för han är mycket softare än mamman.

Barnen förskansade sig på övervåningen med dockskåpet, och jag började leta fram limtuben.

"NU FÅR DU TITTAAA" tjoade plötsligt sjuåringen däruppifrån. Jag släpade mig uppför trappan för att, som jag trodde, ta hand om spillrorna.

Men tänk!

Ibland har man fel, som tur är. Titta på bilderna här, så får ni se vad de har städat och gjort fint! Jag fick en tår i ögonvrån - äntligen har de förstått!!!

Välkommen in i köket!

Inredningen var först blå, men byttes senare ut mot det trendigare bruna och orange.

Här ser ut som om någon dukat fram kvällsmat (i cernitlera...), i alla fall är det hemskt mysigt!

Allrummet.

Här ville man bara krypa in och gosa ihop sig med gitarren, spela vinyler och kanske sy sig ett par mysbyxor i brun plysch... Heltäckningsmattan är beige. Till och med badrummet har heltäckningsmatta!

Duschen får egentligen inte plats, men dottern tyckte att den skulle stå där, så att familjen Lundby kan hålla sig rena och fräscha.

Sovrummet.

Sängen är romantiskt röd med hjärtan på, precis som sängar såg ut på den tiden. Stereo hade inte varit fel heller. Belysningen har tyvärr lagt av, men skall fixas förstås.

Ser ni leksakshögen framför fotgaveln? Och de utmattade småbarnsföräldrarna som däckat med kläderna på, och två barn mellan sig? Det kunde ha varit vi!

I vardagsrummet har man inte kastat ut granen.

Här är TV:n fortfarande svartvit, och visar samma program om katter som visats sedan 1971. Blomlådan i hörnet är av metall, med spretiga palmer i, precis som då (kommer ni ihåg dem? Hur svårt det var att låta bli att pilla på leca-kulorna?)

I musikrummet intill råder fortfarande en stämning av klassiskt finrum á lá sextiotal. Fotogenlampan glimmar stilla på flygeln.
Det var allt ni fick se idag, för de två undre våningarna ser fortfarande ut som om vandaler haft party i tre dygn.

.

Det roliga med Lundby är att man känner igen så mycket, det är helt klart ett tidsdokument!

Stämningen i dockskåpet förflyttar mig tillbaka till den tiden då man satt i syntetstrumpbyxorna på heltäckningsmattan i någons gillestuga, och tittade på barnprogram. Exempelvis Monica Nielsen iförd brun mysdress, som ålade sig i kuddhavet framför en dunge av träd, gjorda av knallgrön spånskiva.

Man fick varm choklad och Mariekex på marimekko-bricka.

Håret var statiskt elektriskt, särskilt om vintern, för polotröjan var av acryl. Men det gjorde inget, för man hade inte blivit fåfäng ännu.

Jag älskar fortfarande dockskåp, men nu satsar jag på den klassiska 1:12-skalan. Det skall bli stuckatur, pärlspont, jugendtapeter...

Någon gång, snart, skall jag sätta igång!

Men jag vågar inte ha någon tidsplan.

Vänta bara...

Bluffakturor och loppisfynd

Att åka på shoppingtur med Marie är livsfarligt. För ekonomin.
.
Första anhalt: Kungsmässan i Kungsbacka. Där hittade vi otroligt nog fortfarande fynd från julrean, nu var det 70% rabatt på det mesta!
Dock inte på denna superfina glasklocka i fattigmanssilver med texten "chocolate". En totalt onödig pryl egentligen, men ack så vacker! Jag tycker ändå att den var ett fynd för 149:-.
Denna däremot, ett helt knippe stooora mässingsbjällror med patina! Och äntligen hittade jag de slags konstgjorda amaryllisar jag letat så länge efter.

Särskilt imponerad är jag av löken, med mossa runt. Hur verklig som helst!

Fler konstgjorda växter har det blivit i år. Julstjärnorna fyndades på Rusta för någon tjuga, rycktes upp ur krukan och placerades i nysilvervaserna.
Sedan gick färden vidare till Erikshjälpen.

Nu du, Viola...! Nu har jag också en sådan här! "Kan du inte tala?",

i perfekt skick, för den nätta summan av 45:-!!! ***Hoppar högt av glädje..! :-) ***

Också ett intressant föremål, jag har haft en tidigare som var skadad i locket.

Denna var så fin, så fin. Någon som vet vad det är...? Svar: ett värmekrus, att ha vid fötterna under kalla vinternätter. Det fungerar, jag har provat!

.

Och nu raskt över till veckans

"spy-galla-över-vardagens-irritationsmoment"!

.

Katalogskojarna, del I

...

En person ringer mitt i julstressen, och skall kontrollera så att "mina uppgifter är korrekta". Som vanligt frågar jag om han verkligen ringer från Eniro Gula Sidorna, alltså gamla hederliga telefonkatalogen. Visserligen dyra så man baxnar, men ändå vill jag vara med där.

"Johodå", det gör han visst det. Och det är bara en bekräftelse som skall skickas över, så den går ju att ändra sedan.

.

Sedan kommer plötsligt en illa designad faktura på nästan femtusen pix från något halvanonymt företag som kallar sig Branschdelen.

Ilsken Annette ringer upp och möts av släpig stockholmsdialekt i åldern 20 plus (tänk att man kan höra sån´t...?) som förklarar att det är bara å´ pynta fakturan, för du har ju iiingenting att komma med, för vi har det på baaand!"

(Fattades bara ret-visan från lågstadiet: "nana-nana-naaa-naaa...")

.

På mitt motargument, att säljaren påstått sig ringa från Gula Sidorna, ansåg den här pojkspolingen (vi får väl kalla honom för något, av diskretionsskäl. "Kjell Kriminell" kallar vi honom för därhemma), att det är en "definitionssak". För de har Gula sidor.

Inte i en katalog, men, typ, på nätet...

Där finns en spartansk sida som faktiskt har adresser (troligen någons databas som de kopierat och lagt in, HAHA, det fattar väl vem som helst att Kjell inte har lust att jobba SÅ mycket för sina pengar att han skriver in alla adresserna för hand?!!)

.

Detta är utstuderat bedrägeri.

Kjell, som har en IQ motsvarande en fiskmås, förstår inte att ordet "polisanmälan" innebär att man, inför den ilskna kunden som uttalar orden, i alla fall bör låtsas att man är seriös, och se till att ordna upp situationen.

Inte heller låtsas han veta att företaget finns på Svensk Handels svarta lista.

Men, som sagt, mycket pengar gör inte att man blir smartare, tyvärr.

Inte gör de Kjell till en bra person heller.

Han lär knappast donera mina surt förvärvade slantar till Röda Korset.

Han lär snarare festa upp dem på Stureplan.

.

För att i viss mån rädda Kjell Kriminell från partyträsket så vägrar jag betala.

Trots att han i sin oändliga välvilja erbjöd sig att vara "schysst" och skriva ned beloppet till hälften.

Jag förhandlar inte med bedragare.

.

Det vimlar av dem.

Svensk Handel får in upp till 200 anmälningar i veckan från små och stora företag som fått en bluffaktura, mest under stressiga julveckor och semesterperioder, när många vikarier finns ute på arbetsplatserna.

De går att kartlägga dem via nätet, där de lämnar otaliga spår efter sig.

Och det är en skrämmande bild som växer fram.

.

De byter namn och bolag som vi andra (som sover gott om nätterna) byter skjortor.

De partajar upp så mycket kosing de kan, iförda dyra, illasittande kostymer.

De lägger till adelsklingande namn till sina egna, medelmåttiga, som Rudisstierna, Von Oben, Clodthufvud eller Mååshielm. Som de sedan kan hojta till varandra över bardisken på snitsigaste stället, för att de botox-pumpade unga damerna skall bli impade.

.

Det patetiska är att det fungerar.

De får revansch för sin misslyckade barndom.

De tjänar miljoner i veckan.

De är plötsligt kungar istället för nobodys.

Just nu.

.

För de har inte förmågan att se konsekvenser.

Om tjugo år kan de bo i villa i Djursholm.

Eller också sitter de på kåken, vilket är mycket mer sannolikt.

Det blir något att berätta för barnbarnen, eller hur, Kjell?

"Höhö, när farfar var ung, ser ni barn, då tog vi från de fattiga och gav till oss själva, och så festade vi upp pengarna!"

(Vilken förebild. Kanon, verkligen).

.

Hur länge skall det vara så här?

Det ringer en sådan här nisse i veckan. Jag brukar ha järnkoll.

Men förr eller senare blir man lurad.

De flesta större företag märker det aldrig.

De små är rädda för betalningsanmärkning, och betalar ändå.

.

I ett forum skrev en person så här:

"ALLA här i sta´n vet vilka dom här killarna är, som lever gott på sådan här verksamhet. Det verkar som om Polisen är de enda som inte vet. Polisen är medvetslös, och har inte koll på sin egen morsa"

Jag tror inte på det. jag är övertygad om att de vet.

Men jag tror att lagstiftningen är för svag. 20% av skojarna står för 90% av de här brotten!

Polisen har en specialgrupp som kommer att behandla alla bluffakturor fram till sommaren, och ringa in de här dårarna.

Så kanske det lugnar ned sig ett tag.

.

Nu har de i alla fall hoppat på fel brud, för hon gillar INTE att bli illa behandlad, och om hon måste ta en betalningsanmärkning för att hjälpa till att stävja de här misslyckade bedragarna, så får det bli så!

.

Ibland önskar man att de här kriminaldårarna skulle råka ut för bedragare själva, få känna på liksom. Då skulle det väl bli en himla gnällvals.

NÄHÄ? Är det inte lika roligt då??? Nämen halledudane då!

Jaaa, visst, det är ju bara NI som får bära er illa åt mot andra, inte vice versa! Men det är ju fullt logiskt... I er lilla förkrympta värld där ni är kungar.

.

Och till er som råkar ut för samma sak: vägra böja er för det kriminella packet!

Polisanmäl!!!

Noggranna instruktioner för hur man går till väga finns på Svensk Handels hemsida.

(Hör av er till mig om ni behöver moraliskt stöd!)

.

Hur som helst, här kommer slutet på del I:

.

På väg från polisstationen RÅKADE jag slinka in på Gruvan, begagnade möbler och prylar i Kungsbacka.

Där RÅKADE jag få med mig ett litet ådringsmålat bord hem:

Titta! Man kan vända på det!
Kunde inte motstå det för 60:-, trots att skivan var lite väl "shabby", och dessutom behövde jag något till gästtoan, att placera toarullar på
(Och, just det: 12 skinninbundna Selma Lagerlöf med guldsnitt för en dryg hundring, dé ni!!!)

Fortsättning följer, jag lovar!

Men först skall byråkratins kvarnar mala färdigt.

Och det kan ju ta ett tag, har jag förstått.

(Dock inte till katalogskojarna).

Sooova...

Örrk!

Kräksjukan trivs för närvarande i vår familj.
Man är immun - ett tag, men hur länge är "ett tag"?
Vi hade det för tio dagar sedan, och man tror att allt är över, förutom att magen är upp-och-ned. Så plötsligt, i förrgår, började storungen kräkas - igen! Är det då dags igen även för min del? HJÄÄÄLP!!!
Skulle precis hälla upp en pappmugg med vatten. Jag tog en brun sådan, tittade på den och kände hur det liksom vände sig i magen. Det fick bli en vit istället, annars gick det bara inte. Då är man på gränsen, eller hur?!

Man vill bara sova och sova.

Min bonuspappa lider av sömnapné, nattliga andningsuppehåll, och sover med apparat nuförtiden. Han låter (och ser ut) som Darth Vader om nätterna. Blåser kall luft på min mamma och så. Hon tycker det är OK, för han har slutat somna i fåtöljen om kvällarna.
Jag fick en dikt av honom för ett tag sedan. Den handlar om att vara trött.
Jag tycker att den passar lika bra in på småbarnsföräldrar, sjuklingar och alla andra tröttisar...

Om jag orkade...

Skulle jag göra mer
Jag skulle skoja med barnen
Jag skulle ta en kvällskurs
Jag skulle handla julklappar i god tid
Jag skulle titta färdigt på en film
Jag skulle gå på fler kalas, och stanna sent
Jag skulle inte bli så irriterad

Om jag bara orkade

För jag är en av dem som jämt är trött
Minut för minut, varje dag - året om
Visst har jag mina stunder
Men om jag kunde göra något åt min trötthet
Så skulle jag ha många fler
Jag skulle göra fler utflykter
Jag skulle fika med vänner och lyssna engagerat
Jag skulle boka tid hos frissan
Jag skulle laga middagar och tända ljus
Jag skulle kramas mer

Om jag orkade

(Tavlan ovan, Bedroom 1896, är målad av Vilhelm Hammershøi, och tillhör Göteborgs konstmuséum. Visst skulle man sova gott i en sparsmakad sängkammare á la sekelskifte...?)

KRINGLAN - en solskenshistoria

Jag vet inte hur det är hos er, men det här med julklappar är ett kontroversiellt ämne i det här huset.
Att barnen skall ha klappar är självklart. Men sedan är det stopp. Så här brukar det låta dagen innan julafton:

-Älskling, önskar du dig någonting till julklapp? Eller skall vi strunta i det i år? Det är ju ändå bara att byta pengar, på något vis...

Två saker gör mig galen med detta resonemang.

1) Jag har hintat ganska kraftigt hela hösten. Lagt fram kataloger, pekat i affärer: en SÅ´N DÄÄÄR är snygg!!! Ändå låtsas han som att han inte har en aaaning om vad han skulle kunna hitta på att köpa till mig i julklapp! (Mottagaren avstängd, var god försök senare...)

2) Han säger det i sista minuten. Karl´n vet förbaskat väl att hans julklapp redan är köpt och inslagen.

I år var jag inriktad på att strunta i honom. Han önskar sig inget, alltså får han inget. Punkt.

Och så blev det. MEN... den lilla tomma asken med mitt namn på under julgranen, innehöll faktiskt en liten lapp. Här skulle visst vankas en klapp ändå, i sinom tid!

Sedan mitt inköp av Dirndl i München i höstas, har jag önskat mig en liten kringla i silver, som påminner om de bayerska Brez´n, att ha om halsen när klänningen skall på och ölbägaren svingas.

Jag stod i begrepp att sätta min kära väninna (och tillika silversmed) Carina på uppdraget.
.
DÅ... trillade jag av en slump in på en hemsida där det fanns både kanelbullar och kringlor i silvrigaste silver! Alla med vackra kedjor, bara att klicka ned i den lilla varukorgen och beställa hem...

Jag hintade å´det kraftigaste. Datorn stod på för jämnan, och dendär kringlan fanns i synfältet närhelst mannen satte sig vid sin frukost.
Och tydligen fastnade någonting denna gång! Dock hann den inte komma i tid till jul.

Så när den anlände och jag förväntansfullt slet av papperet, var det en... kanelbulle! En vansinnigt fin liten kanelbulle.

Oj. Visserligen älskar jag kanelbullar. MER än kringlor. När mannen vill visa mig extra mycket uppmärksamhet, så får jag mitten på hans kanelbulle. Det är kärlek, det! Kanelbulle är mitt mellannamn. Men en sydtysk zimt-rolle, näääh, det skulle inte göra sig riktigt till min dirndl...

Mannen ringde således och klagade, och undrade hur han skulle gå tillväga.
"Skäll inte på henne!" sufflerade jag i bakgrunden. Bakverk som bakverk, det är väl inte så lätt att veta?!

Igår trillade så kringlan in igenom brevlådan. I paketet låg även ett fint kort och en bok:

Men hallå, vänta lite??! Här någonstans kopplade jag äntligen att silver-Anna även var författar-Anna, som skrivit de härliga böckerna om antikt och loppis och fixa och måla och förvandla...

Kommer ni ihåg "Nytt liv åt gamla prylar"? Eller "Inred med färg"?

.

"Som plåster på såren skickar jag min senaste bok", skrev hon, och jag bara slet åt mig bok, kringla och kort och försvann från verkligheten, och in i loppisarnas värld.

.

TACK, Anna, den boken kom verkligen till rätt person! Jag blev så glad att jag gjorde en liten glädjedans på sovrumsgolvet!

.

Nu återstår bara att övertyga mannen om att jag blev glad för kringlan. Också...

För det är ju klart att jag blev!

(Vill ni se den fina smyckeserien, gå in på Anna Örnbergs hemsida och web-shop!)

Annars blir här inte mycket gjort eller bloggat eller någonting alls. Vinterkräksjukans efterdyningar gör sig påminda. Onödigt att nämna några detaljer...

.

Julsakerna plockas nu ned en efter en, jag liksom smyger dem med mig upp på vinden när jag råkar få syn på dem. Fast vissa saker får nog hänga hela vintern. Skridskorna, till exempel.

Skridskobanan är kitschigaste kitsch och blir inte långlivad. Barnen tycker om den. Och mannen. OK, lite kul är den! Han önskade sig den i julklapp för några år sedan. Det är ju som sagt ovanligt med önskningar från det hållet, så han fick den.

Den spelar 15 olika julsånger. Huvvaligen.

Vi har haft smällkallt i Göteborg! Tolv minus. Nu tvärdör mördarsniglarna.
Bäva, eländiga djur!

Den vita ljuslyktan är rostig och har tappat dörren. Så den får stå bredvid, med vacker rimfrost på. Men det är ju å´ andra sidan väldigt "Shabby", så den får hänga med ett tag till!
Ängeln från Jeanne DÁrc har äntligen fått komma hem till mig, och den tål att stå ute.
Och idag är vi tillbaka på våra respektive jobb igen, trots struliga magar. Vi har fått ansöka om ledigt för dottern, för hon kan inte komma till skolan när både mamma och pappa börjar jobba klockan sex på morgonen. Det känns lite konstigt.

.

Barnomsorgen är bra, men den är begränsad. Har man kontorstider funkar den, annars inte. Och inget av våra jobb kan erbjuda kontorstider till småbarnsföräldrar.

.

Men allt flyter på ändå, och jag vet varför!

När ett par får barn, går en av föräldrarna ned i tid, alternativt byter jobb för att det skall fungera. Oftast kvinnan, vet jag av erfarenhet. För man behöver ju barnomsorg NU, inte om tre år, när man processat klart och fått kommunen att ändra förskolans öppettider.

Och så flyter allt på ändå, och inget behöver förändras.

.

Jag menar: hur många av oss jobbar inte på helgerna, t.ex? Själv har jag jobbat varannan helg, i

minst 15 år. Helgdagis, finns det...?

.

"Joho", säger folk, "Det finns visst nattöppna dagis, det har jag hört!"

.

Det har jag också hört. Det finns visst ett, sju mil bort. Exakt hur hjälper det oss?

Så det är ett evigt pusslande.

Vi får nog leva med det.

Stor kram till er alla!

//Annette

GOTT NYTT ÅR!

Hej alla! Nu är vi hemma igen! Tack till K och H för en härlig nyårskväll/natt/dagen efter!
Nej, bilden ovan är inte heller från i år, utan från förra. Men kallt blev det i alla fall, så att tomteblossen inte slocknade av den anledningen. Men de kanske inte fungerar så bra efter fem år i kökslådan, jag vet inte.

Nu blev ju julen lite mer kaotisk än vanligt, på grund av:

Butiken. Men det roliga uppväger ändå, så jag klagar inte alls. Trevliga, roliga kunder och SÅ mycket kul information om vårt gamla hus!

.

Billigare än vanligt blev det också, för vi har inte hunnit (eller orkat) springa i affärer och på reor nästan alls. Dagarna innan jul blev det dock en tur till Blomsterlandet, på väg hem ifrån jobbet.

Jag hade spontant stoppat ned en hel hög med läckra, glittriga kulor och annat pynt i bästa "Shabby"-stil. Men någonstans mitt inne i processen insåg jag jag DELS:

.

* Att jag har det för stökigt hemma för att det skall göra sig med dignande fat med fattigmanskulor, mellan skräphögarna. Samt att:

.

* Jag nog är mer åt den lite råare lantliga stilen, än det rart romantiska. Om jag sansar mig lite.

.

Så allt lull-lullet lades prydligt tillbaka på hyllorna. Istället fick två hyacintglas-liknande vaser följa med hem. Gröntonade, lite åt "vårt-skafferi-i-provence"-hållet

De pimpades med röda trähjärtan och lila hyacinter.Nej, kanske inte riktigt bra. Det skulle ha varit grovt snöre och zinkhjärtan. Kanske. Men jag provar igen nästa år.

På glaset skrev jag dit hur mycket som ryms inuti, 1,25 liter. Det fungerar utmärkt att skriva på glas med den vita pennan från Wettergrens.

Sedan dreglade jag loss på några inredningstidningar. Titta: mina allrakäraste IKEA-kuddar på omslaget!

Här hittade jag någonting oemotståndligt: typ allt på sidan! Tofflorna, kudden, julboken, IKEAS julpapper, hjärtat, en trälåda till julgransfoten...

Men så bestämde jag mig, och ramlade in på Åhléns på jakt efter Kudden.

Så här blev det i min Ektorp-soffa! Även baksidan är fint rutig.

Dörrkrans höll det inte på att bli någon i år. Förra årets pilkrans åkte tillslut ut på backen för lite ommålning, tillsammans med ett guldfärgat litet blåsinstrument i plast. Det blev också sådär... Men, nej, de får komma till användning en annan gång! På Plantagen, när vi köpte julgranen, fyndade jag istället en jättestor, fejkad silvergrankrans.
Jag ville ha en äkta, men de fanns bara med färdigt lull-lull på. Denna var helt utan sådant, och fick istället sällskap av tre silvriga bjällror från butiken. Helt OK tycker jag!
Och nu är det snart dags att plocka bort alltsammans igen! Men det känns ganska skönt ändå. Har redan en lista med göromål för det nya året...

.

När vi kvicknat till, vill säga. Just nu är jag den enda som är på benen i den annars kräksjuka familjen. Också en kär gammal vintertradition!

.

Sköt om er!