Utmärkelse!

Jag fick en fin utmärkelse:


Av Tina, som inte inredningsbloggar men som har en otroligt välskriven blogg med tänkvärda tankar om det mesta i livet.
TACK Tina, jag blev glad för den!


Motiveringen (som hänger ihop med utmärkelsen) är:

"Den här bloggen byggs och fylls av NÄRHET - närhet i rum, tid och förhållande!
Dessa bloggare är osedvanligt charmerande och söta, och syftet är att finna och att vara vänner.
De är inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.
Vårt hopp är att när banden genom dessa utmärkelser är knutna, kommer ännu mer vänskap att ha fortplantat sig.
Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!
Ge denna utmärkelse till åtta bloggare, som i sin tur väljer ut åtta bloggare.
Kopiera in texten och bilden på deras utmärkelse".

(Förlåt mig Tina, men jag var bara tvungen att ändra lite i texten. Önskan om att "Ännu fler vänner fortplantar sig" känns liksom lite... hur skall jag säga... Förmäten? Man brukar, typ, låta folk bestämma sådant där själva... HAHA! Visst är det underbart när utmärkelserna passerar över landsgränserna? Det kan bli hur kul som helst!!!
Och "söta"? Tja... *rodnar*... Man tackar!)



Här är mina nomineringar:

Annie, med bloggen "Annalunda"

Flisan, med bloggen "Lilla Flisans Hus"

Lisbeth, med bloggen "Lisbeth sin lille Verden"

Malin, med bloggen "Montebello Möbler"

Marita, med bloggen "A Mouse in a House"

Maud, med bloggen "Gårdsromantik Havsviken"

Mia, med bloggen "Min Inspiration"

Åsa, med bloggen "Hafva"


(Jag vill förstås tillägga, att det inte är ett "måste" att skicka utmärkelsen vidare, man kan helt enkelt bara behålla den som en liten uppmuntran om man vill. Award-polisen kommer inte på besök för att kolla!)
JUL-

Luciatankar

Tavlan hänger i vårt trapphus. Carl Larssons "Lucia" är bilden av min personliga Lucia-dröm.

På Carl och Karin Larssons tid fanns inte så stort utbud av nöjen.

Man tog tillvara på alla tillfällen att utöva gamla svenska traditioner. På den tiden lussade alla tillsammans, stora som små.

Idag är Lussandet förbehållet barnen.

Vi vuxna sitter på bänkarna i gympasalen och klappar entusiastiskt när våra små Lucior (alla med krona, så att ingen blir ledsen), tomtar och pepparkakor trallar våra vackra svenska luciasånger med förvrängd text.

De ståtliga gamla sångerna har översatts till dagissvenska.

Någon med bristfällig språkkänsla har gjort nya texter, "så att barnen skall förstå".

Förstod vi vad "fjät" och "stuva" betydde, när vi var små? Blev sångerna mindre stämningsfulla av att vi inte hajade ett barr?

De gammalsvenska texterna kanske t.o.m. bidrog till magin, att luciasångerna kändes så andlöst vackra och speciella? De påhittade texterna är möjligtvis gulliga. De är även intetsägande och saknar varje uns av magi.

.

Våra barn bryr sig inte, de vet inget annat. Men här går en stor del av vårt kulturarv rakt ned i sopnedkastet. Vem bär ansvaret???!

(Undertecknat: "Arg förälder")

Idag steg jag upp tidigt och lussade med barnen. För en gångs skull vaknade jag INNAN dem (hade ställt klockan...) och kände mig som alla tiders helyllemorsa.

Så här såg frukostbrickan ut, innan jag dekorerat den med vällingflaskor och kladdiga smörgåsar...

Luciakronan har funnits hos oss i några år. Det är vackert med levande ljus i en Luciakrona, men förstås ganska opraktiskt. Dottern tog kortet på mig med linneservett som skydd mot stearindropp. Som tur är tar sjuåringar oftast inga höjdarbilder. Lite sudd är bra, eftersom den här Lucian är nyvaken, okammad och ofixad i allra högsta grad...

När man börjat bli stel i nacken får Luciakronan bli en vanlig ljusstake istället!

Senare på dagen fick den flytta ned en våning. Till min lycka har jag har fått tag på några Luciakronor som jag säljer i butiken! Den vackra ängeln är från Jeanne DÁrc (jojomensan, min försvunna pall har kommit tillrätta!!!)Resten av dagen har jag tillbringat i butiken. Jag har textat hjärtan och gjort presentburkar med pepparkakskola. Glöggstationen står redo för alla frusna förbipasserande... Kaminen är ju som ni vet inte inkopplad, men plattan blir het av tre värmeljus inuti!Kopparbehållaren är ett Traderafynd. Den är väldigt charmig, men packningen läcker.
Hrm... min svarta kartong var slut. Det är botten av en papperstallrik. Inköp av svart kartong står definitivt på min "att göra"-lista...
Slutligen - här ser ni den fina honungstvålen jag fick av Mia med bloggen "Min inspiration" när vi hade tjejkväll i butiken! Mia har en webshop med samma namn som tvålen, men just den här hittar ni inte där (inte just nu i alla fall!) Men man kan bege sig till Mias lilla affär, i Billdal söder om Göteborg, om man har vägarna förbi. ...Jag älskar den genomskinliga glasyren, ytan blir så levande och lerans karaktär bevaras. Mia har drejat själv. Hur ofta får man en så här personlig gåva? Jag blev otroligt glad!
MEN...? Hur var det nu med min kamera? Jag berättade i förrförra inlägget att jag deppade för att displayen blivit helt vit. Men nu har jag kommit på ett sätt att kringgå problemet: jag tar hundra bilder på ett motiv, och så kanske två av dem blir bra! Ganska tidsödande, faktiskt...

.

Men det finns hopp. Min fanclub har hört av sig (eller OK, jag ringde och bölade en skvätt i luren...), så nu är faktiskt en Canon Ixus på gång, som jag får låna. Skall man börja tro på Tomten???

.

Önskar er alla en skön Lucia-afton!

Årets julkort...

.

En riktigt

GOD JUL

och

Gott Nytt År!

.

llll

.

önskar:

Annette
med familj

(För i år skrivs inte julkort till hela adressboken som vanligt.

Här snackar vi allvarlig tidsnöd!

Likväl tänker vi på er alla; släktingar, vänner, både nära oss och längre bort,

och önskar er lycka och julefrid i stort mått!)

Min önskelista

Här sitter jag och gäspar... Vi hade tjejkväll i butiken igår! Marie hade bakat underbara pepparkaksbröd, som vi åt med smör och västerbottensost. Dessutom hade hon bakat saffrans-biscotti, ljuvliga små skorpor som passade så fantastiskt bra till glöggen. Recept kommer, jag lovar!

Nästan ingen hade anmält sig. Jag deppade. I alla fall hade Mia lovat att komma, så jag såg framför mig hur jag, Marie och Mia hade bloggträff, i ett hav av fikabröd, skumtomtar och clementiner. Till och med mannen lade huvudet på sned och tittade lite sorgset på mig.

"Alltså", sa han, "Jag fattar inte. Vad skall ni göra egentligen? Vaddå tjejträff???"

"Jag och Marie skall förstås dansa can-can på bordet", snäste jag. "GÖRA? Träffas, fika, prata... vad menar du, underhållning, eller vaddå??? Skall jag hyra in ett liveband?"

Karlar. Men kanske han har lite rätt ändå. Nästa tjejträff hyr vi in en badtunna, vad tror ni om det...?

Den här gången behövdes i alla fall ingen underhållning, mer än den som vi själva stod för. Det blev fullt med folk, glada skratt och hög stämning! Jag svettades i kassan, och hann knappt prata med någon.

TACK alla ni som gjorde oss glada med er närvaro! Och ett särskilt tack till Mia för den ljuvliga lilla tvålen (inslagen i vackert gammalt bibelblad) med den fina handdrejade skålen, jag blev alldeles tokglad för den! Jag försökte ta ett kort på den igår kväll för att visa här på bloggen, men det var DÅ jag upptäckte...

ATT MIN KAMERA ÄR TRASIG!

PANIK!!!

Den tar fortfarande kort, men displayen visar ingenting alls! Hur skall jag kunna fotografera då? Inga bloggbilder, mitt liv är slut! Nehej, så här kan jag inte ha det.

Så idag, i väntan på att någon stenrik medlem av min fanclub skickar mig en Canon Ixus, så får det bli några lånade bilder. Det händer nämligen en del på min önskelista, trots att tomten inte kommit ännu...

Kaos råder bakom kassan i butiken. Därför har jag slagit till på den snudd på klassiska hyllan från Jeanne DÁrc:

Den skulle ha kommit i förra veckan, men Poståkeriet ringde i måndags och erkände att de slarvat bort min pall med hyllan och andra varor på. Den kan ha skickats tillbaka till Danmark. Jag såg framför mig hur min hylla fraktas runt i enormt lager (visualisera slutscenen i första Indiana Jones-filmen), och nu undrar jag hur den kommer att se ut när, eller snarare OM, den slutligen kommer fram till mig... Årets julklapp från mams och vicepappan är en Dualit elvisp. Mamma påstår att min nuvarande visp luktar bränt. Nu kan hon inte sova om nätterna, av oro för att vårt hus skall fatta eld på grund av vispen. Det hjälper föga att jag bedyrar att jag aldrig vispar någonting om nätterna. Dessutom är jag fäst vid min visp, jag fick den av lånefastern för snart 25 år sedan, när jag flyttade hemifrån. Så det krävdes lite krut för att få mig att gå med på att byta ut den!

Den stod ingenstans att finna i deras hemstad, så jag assisterade tjänstvilligt med en liten beställning hos Bagaren och Kocken...

Förra veckans tragedi var när jag fick reda på att Höganäs Saltglaserat skulle lägga ned produktionen. Lattemuggarna! I det tunnaste, varmaste, saltglaserade stengods jag någonsin kupat mina morgonfrusna händer runt. Fort, fort ut på webben och in med en beställning. Dessutom har de rea på dem just nu!

Nu återstår bara att övertyga mannen om att han slagit sönder så många, att han bör ge mig dessa i julklapp...

I år skall han nämligen INTE slippa undan med det gamla tricket, att dagen innan julafton fråga: "Hörru, önskar du dig något i julklapp? Eller skall vi lägga ned det i år?" (Väl medveten om att jag köper hans julklapp redan i november...)

När somliga andra mammor tillfrågas om vad de önskar sig i julklapp, så svarar de: "Snälla barn". Ha, ha, inte den här mamman! Det är kul med jul!!!

Hur får man TILL det...?

Här råder total julförvirring.

Nu har vi plötsligt en butik att hålla koll på. Utöver våra vanliga jobb. Månaden innan jul bör man ju hålla öppet! Det är jättekul, och en och annan kund tittar in trots att vi knappt talat om att vi finns. Men dagarna går, och så värst juligt blir det inte här hemma, hur skall man hinna det?

Just nu, efter middagen, fick jag så smått panik, och skickade ut mannen och barnen att köpa julgran, trots att sjuåringen hellre vill ha plastgranen som hon spanat in på vinden. Så nu får jag lite efterlängtad bloggtid!

En julbok, det vore nog grejen. Man antecknar från år till år hur man brukar lägga upp julfixandet. Gör checklistor. Jag brukar inte ta det så allvarligt, men i år är jag helt nollställd! Vardagsrummet är vitmålat, och det vanliga julpyntet skulle se jättekonstigt ut därinne. Hur får man till julstämningen i allt det vita? Jag vet, ni andra lyckas ju hur bra som helst. Jag måste bara få vänja mig...

Har köpt Julboken från Jeanne DÁrc. Den är oerhört inspirerande, men där är nästan ALLA färger bannlysta. Jag klarar inte att vara så "fransk-lantstils-romantisk" vid jul, min jul måste vara röd. Granen måste vara färggrann och kopiöst överlastad, annars är hela julen förstörd.
När jag var barn försökte mamma gömma undan några kartonger med det fulaste pyntet, men jag hittade dem alltid och hängde upp det också...

Provade ett år att pynta granen bara i silver och guld, i någon slags herrgårds-sober stil. Men dagen innan julafton klampade jag resolut upp på vinden och hämtade resten av pyntet: halmstjärnor och lackäpplen och röda glitterrosetter och mormors garntomtar och de gröna prismorna, ALLT! Sedan kunde jag andas ut - julen var kommen!!!

Mamma gav mig en vit soppterrin för ett tag sedan, den har tillhört min mormorsmor. Den passar i alla fall in i mitt vita vardagsrum! Nackdelen med vita hyacinter (om man inte är allergiker) är, att de har rätt så svag doft. Man får gå riktigt nära.

"Det doftar som hos mormor på julen!" utbrast fyraåringen när hon tryckte in sin lilla näsa i en av blommorna.
Mormor har oftast blå hyacinter. Det doftar så att tåras i ögonen, och det är underbart.

Små silvriga kulor hittade vi på plantagen. Fotografen fick också vara med på bilden...

Vita hyacinter är vackra precis innan de slår ut. De skiftar i alla olika gröna nyanser.

Dags att leta upp julgransfot och matta på vinden, för snart är familjen hemma igen! Så kanske vi kan ordna till lite julstämning i alla fall...

P.S: På tisdag har vi tjejkväll i butiken mellan 16-20, och om någon av er är i närheten så är ni välkomna hit! Vi bjuder på glögg och diverse hembakta godsaker. D.S.

Alla mina jular

Jular kommer och går.

Varje jul är lite annorlunda. Man tror att man pyntar på samma sätt varje år, men det gör man inte. Om man tar några bilder så ser man att ingen jul är den andra lik.

Bilden ovan är från julen 2006. Vi har precis lagt in nytt köksgolv, och köksbordet á lá Anders Zorn hann också anlända precis innan helgerna. Jag hade äntligen det perfekta julköket! Nu skulle här bakas pepparkakor...

Vännen Carina kom över och bakade med oss. Jag älskar den här bilden. Carina är folkviseljuv i vanliga fall, men här har vi en bild som kunde blivit ett julkort... Det bakas aldrig särskilt effektivt här i familjen. Det är mer ett konstnärligt skapande. Barnen är med, och det kavlas och spritsas så det står härliga till.

Faktum är att sjuåringen är den som är mest seriös. Hon kan kavla fram fyra fulla plåtar med stor mängd kakor på ett kick, en talang hon haft sedan hon var fem. Allt medans mamman står och filar på någon liten gris som skall få den perfekta formen... Det blev även ett hus, ett färdigt, som man bara monterar ihop. Maximal utdelning till minimal arbetsinsats... Från den här vinkeln ser det OK ut....men någon (=lillungen) blev omåttligt sugen på de där små färgade plopparna på taket! Ta-daa: ett tittskåp! Åh, vad fint det blev...! I samband med papparkaksbaket brukar vi även baka lussekatter. När man tröttnat på de små snurrorna så snor man ihop en jättestor "prästens hår", att ätas till kaffet efter julbordet. Så här i juletid kan jag känna att jag saknar mitt "gamla", murriga bibliotek. Det blev en helt överlägsen julstämning därinne. Men vinsten med att ha målat det ljust överväger ändå, helt klart! Jag får leva på minnen...

Igår fick barnen klä sin lilla gran. Förra året stod den placerad i lekrummet, vilket visade sig vara omöjligt i år (fler prylar? Vi...?)

Hoppsan, här hälsar vi på hemma hos min mamma! Där pyntas det friskt. Det är värt ett eget blogginlägg framåt mellandagarna... Köksbordet, alldeles nytt. Det gamla golvet (huga!) är fortfarande kvar. Vitt i all ära, men iskallt laminat, i något slags marmormönster! Bordet är snickrat av ett gammalt stallgolv från 1777, fortfarande med märken efter hästskor här och var. Modellen är tagen från en Zornmålning. Här äter barnen sin risgrynsgröt sent om julaftonskvällen. Är inte DET juligt, så säg?

Maileg-tomtarna har hängt med i ganska många år nu, sedan jag spanade in den första som kom. Här är en annan julfavorit: silhuett-tomtar i trä. De är härligt gammaldags, och passar in överallt! Det gjordes en hel del loppisfynd förra året. Till min lycka hittade jag en gammal bakform, och hålet i mitten är perfekt för ett stort stearinljus. Mossa uppifrån backen, och några gamla papparkaksformar som dekoration. Telefonen i bakgrunden sprider också en skir julstämning. Verkligen...

Nästan alla mina jultextilier kommer från Nyblom & Kollen.

Och i eftermiddag är det dags igen: årets första pepparkaksbak! Huset kommer att placeras högt denna gång. Så att det håller i någon vecka, i alla fall...