Bilverkstaden dåförtiden

Marie har flyttat till sta´n. Då händer det grejor.

Igår ringde hon tidigt och sa:
"Nu kommer jag över. Så fixar vi i butiken".
(Hon har inte glömt att jag ritade kaninöron på henne, på det där fotot. Då när vi sprutmålade den där gången. Men det var ju i all välmening... Jag uppskattar mycket att hon inte sa upp bekantskapen. Vad skulle jag göra utan Marie?)

Det har som sagt varit lite tungjobbat i lokalen. Ovan ser ni ett kort på den gamla bilverkstaden, som den såg ut en gång. Men nu är oljefläckar och spindelnät borta! Marie målade den sista listen igår. Det finns ljus i tunneln...

Veckans katastrof: Min mailbox har försvunnit. Jag menar alltså FÖRSVUNNIT! Plötsligt när jag öppnade mitt Yahoo-mail fanns det två (nyinkomna) mail i inboxen. De övriga 348 var borta!!!

Först bröt jag ihop. Jag undrade hur mitt framtida liv skulle te sig, utan alla dessa sparade mail. Det kändes som om en del av mitt liv försvunnit.

Men nu har det gått ett par dagar. Livet rullar på ungefär som vanligt (tomtkön skickade en räkning per mail, som jag inte kan betala, det är väl min enda olägenhet just nu. Men de brukar skicka griniga påminnelser, med hot om avstängning, så småningom. Vi har minst tusen personer framför oss i kön, och hur många tomter släpper de per år? Tio? Tjugo? Sist vi hittade en tomt vi skulle kunna tänka oss, kostade den två mille. För några hundra stackars kvadrat...)

Det slog mig, att det kanske är likadant med alla prylar man samlar på sig? Det är svårt att rensa bort något (i alla fall för oss maximalister...), men om allt skulle brinna upp en dag? Visst skulle man överleva det? Garanterat. Och det är trots allt ganska kul att köpa nya....

Min mormors syster köpte ett litet hus på landet, på ålderns höst. Flyttlaget lyfte in alla hennes saker i uthuset på gården så länge, lyfte in sängen och det allra nödvändigaste i huset, och så lade sig gammelmoster Andrea att sova. På natten brann uthuset ned!
Den kära Andrea förändrade sin syn på tingen efter den händelsen. Hon loppisfyndade lite nya möbler, och slutade fylla sitt liv med prylar.

Och för några år sedan hade vi inbrott i vårt hus. Jag saknar egentligen ingenting av allt det som stals den gången, förutom mina handbyggda fioler som jag ärvt efter min gammelmorfar Fritz Sandberg, som var spelman och fiolbyggare. Affektionsvärde väger mycket tyngre än det ekonomiska värdet.

(Så om du köpt en fiol av Stradivarius modell, av en skum typ på gatan, som är signerad "Fritz Sandberg, Rosvik" inuti, kan du vara snäll och kontakta mig då...?)

KRAMAR:
Annette

P.S: Fotot på bilverkstaden är från oktober 1999, taget av mig och körd igenom Old Photo Generator. Prova själv! Resultatet är fantastiskt...

//Annette