Magasinet Jeanne d´Arc Living

Igår kom den!
Kartongen med Jeanne d´Arcs nya inredningsmagasin. Den höll vad den lovade, kan jag säga. Här finns mängder av fina inredningstips och vackra bilder!

Tidningen kommer ut 6 gånger per år, och varje nummer är på 130-150 sidor. Den finns inte att köpa i den vanliga tidningshandeln, utan endast hos inredningsbutiker.

Om ni är intresserade så maila mig på floraskulle@yahoo.se, så skickar jag ett exemplar. Priset är 79:-, och portot för den fullmatade tidskriften är 48:-, alltså totalt 127:- (den väger 550 g).

Om det finns efterfrågan så kommer jag att beställa hem den fortlöpande.

Jag har bara ett mindre antal, så passa på!

(Tillägg 2/4-09: jag har bara tagit hem detta nummer, alltså februarinumret, och kommer inte att göra det heller förrän vi har lyckats få igång vår webshop. Men av detta har jag fortfarande några exemplar kvar för den som missade det! D.S.)

.

Men nu över till något helt annat!

När började ni intressera er för inredning?

Satt ni också och kurade framför ett dockskåp, och möblerade om i det oändliga?

Jag hade förstås ett Lundby-hus (skala 1:24), det var det som gällde på sextio- och sjuttiotalet.

Först hade det två våningar, grå golv och alla möbler var vita.

Sedan gjorde sjuttiotalet sitt intåg!

I takt med att föräldrarna klädde in vår mexi-villa i bruna vävtapeter (invändigt...), så hjälpte pappa mig att tillverka heltäckningsmattor i filt till dockskåpet.

Och plötsligt var alla nya möbler orange.

Jag fick en undervåning med gillestuga, och slutligen en källarvåning som blev pingisrum, med hörnsoffa i furu. Det hade man på sjuttiotalet.

Döttrarna vill ofta ta fram dockskåpet för att stöka till det, bryta av några ben på de små stolarna och sedan tröttna efter en timme.

.

Så efter att vi suttit härom kvällen och tillverkat miniatyrmat i cernit-lera, så blev de förstås inspirerade, och började tjata om att få ta fram skåpet från vinden (där jag i ren ilska placerat det, precis innan jul).

Jag satte mig på järntvären. Nej, nej och åter nej!

"Varför leker de så konstigt med dockskåpet?" beklagade jag mig för min mamma efter att ha lagat och limmat en hel tvåliters glassbytta full med dockskåpstillbehör.

"När jag var liten gjorde man FINT i dockskåpet, det var liksom det som var grejen!"

Men pappan föll till föga, för han är mycket softare än mamman.

Barnen förskansade sig på övervåningen med dockskåpet, och jag började leta fram limtuben.

"NU FÅR DU TITTAAA" tjoade plötsligt sjuåringen däruppifrån. Jag släpade mig uppför trappan för att, som jag trodde, ta hand om spillrorna.

Men tänk!

Ibland har man fel, som tur är. Titta på bilderna här, så får ni se vad de har städat och gjort fint! Jag fick en tår i ögonvrån - äntligen har de förstått!!!

Välkommen in i köket!

Inredningen var först blå, men byttes senare ut mot det trendigare bruna och orange.

Här ser ut som om någon dukat fram kvällsmat (i cernitlera...), i alla fall är det hemskt mysigt!

Allrummet.

Här ville man bara krypa in och gosa ihop sig med gitarren, spela vinyler och kanske sy sig ett par mysbyxor i brun plysch... Heltäckningsmattan är beige. Till och med badrummet har heltäckningsmatta!

Duschen får egentligen inte plats, men dottern tyckte att den skulle stå där, så att familjen Lundby kan hålla sig rena och fräscha.

Sovrummet.

Sängen är romantiskt röd med hjärtan på, precis som sängar såg ut på den tiden. Stereo hade inte varit fel heller. Belysningen har tyvärr lagt av, men skall fixas förstås.

Ser ni leksakshögen framför fotgaveln? Och de utmattade småbarnsföräldrarna som däckat med kläderna på, och två barn mellan sig? Det kunde ha varit vi!

I vardagsrummet har man inte kastat ut granen.

Här är TV:n fortfarande svartvit, och visar samma program om katter som visats sedan 1971. Blomlådan i hörnet är av metall, med spretiga palmer i, precis som då (kommer ni ihåg dem? Hur svårt det var att låta bli att pilla på leca-kulorna?)

I musikrummet intill råder fortfarande en stämning av klassiskt finrum á lá sextiotal. Fotogenlampan glimmar stilla på flygeln.
Det var allt ni fick se idag, för de två undre våningarna ser fortfarande ut som om vandaler haft party i tre dygn.

.

Det roliga med Lundby är att man känner igen så mycket, det är helt klart ett tidsdokument!

Stämningen i dockskåpet förflyttar mig tillbaka till den tiden då man satt i syntetstrumpbyxorna på heltäckningsmattan i någons gillestuga, och tittade på barnprogram. Exempelvis Monica Nielsen iförd brun mysdress, som ålade sig i kuddhavet framför en dunge av träd, gjorda av knallgrön spånskiva.

Man fick varm choklad och Mariekex på marimekko-bricka.

Håret var statiskt elektriskt, särskilt om vintern, för polotröjan var av acryl. Men det gjorde inget, för man hade inte blivit fåfäng ännu.

Jag älskar fortfarande dockskåp, men nu satsar jag på den klassiska 1:12-skalan. Det skall bli stuckatur, pärlspont, jugendtapeter...

Någon gång, snart, skall jag sätta igång!

Men jag vågar inte ha någon tidsplan.

Vänta bara...