Emaljgrytan

Jag greps av djup kärlek när jag hittade denna på Coop för några veckor sedan. Först skrev jag upp den på min (mentala) önskelista, till nästa födelsedag. Men ett par dagar senare var frestelsen för stor - jag köpte den (under gud-vet-vad för genomskinliga förevändningar).

Väl hemma insåg jag plötsligt vad jag alltid, innerst inne, vetat: gjutjärnskastruller är TUNGA, SVÅRDISKADE och förbaskat OPRAKTISKA! Men vad gör väl det? Den gör mig lycklig när jag ser på den! (Hm, det här börjar låta som en beskrivning av familjelivet!)

Så nu står den där och tronar på min fula spis, kontrasterar vackert mot det asfula kaklet som jag hatat sedan vi flyttade in för åtta år sedan. Alldeles för tung för att flyttas in i grytskåpet. Det vill jag inte heller, för den skulle nog aldrig få se dagens ljus igen.

Så dök svärmor upp! I hennes liv är gjutjärnsgrytor en självklarhet. Hennes flyttas inte heller in i grytskåpet. Hon lagade raskt en omgång surkål och wienerkorv åt oss allihop, och jag kunde fortsätta jobba under tiden. Välsignade människa!

Nu har det gått ett par veckor. Grytan tronar fortfarande på spisen, och börjar bli en naturlig del av vår tillvaro.

"Synd ändå" tänkte jag igår när jag passerade förbi, "Man borde väl ändå använda den fina grytan, nu när jag faktiskt köpt den". Förstrött tog jag av locket, och konstaterade: grytan var inte helt bortglömd. Svärmor hade invigt den. I botten låg de sorgliga resterna av wienerkorven och surkålen, inbäddade i, tja, vad skall man säga? Ludd?

Jag börjar känna mig som en urkass husmor.